Perfect Guide

Serien som humaniserar IS-terroristerna är viktig

Tv-kanalen National Geographics nya storsatsning på drama höjer just nu ett och annat ögonbryn. Dess allra första serie-inköp tar nämligen ställning för IS-terrorister.

Annons
X

Eller, nej, det gör den givetvis inte.

Men ganska många tittare anser att den gör det. Vilket för ännu fler icke-tittare (som ändå vill ha åsikter i frågan) är illa nog.

The State, skapad av den engelske tv-veteranen Peter Kosminsky, vill försöka förstå unga brittiska medborgares anslutning till IS. Vilka är de, vad motiverar dem, hur tänker de, hur reagerar de när de kommer till Syrien? Och väl där, hur går vapenträningen till, hur ser det ut för kvinnor och barn, hur sker avtrubbningen, och framför allt (här kommer den springande punkten för skeptikerna): är alla IS-terrorister lika omänskliga?

Seriens svar är nej. Vilket fått debattörer att flyga i taket. När jag gav serien en hyllande recension spydde läsarkommentarer galla över både mig och serien (som de inte hade sett) eftersom man inte kan "humanisera djur".

Men vad vi får se i The State är verkliga människor. Alla rollfigurer har förlagor hämtade från fallstudier i produktionsteamets research. Och all vanvettig galenskap finns med – psykopatisk blodtörst, blint hat och svårt avtrubbade yrkeskriminella sida vid sida med sekteristisk fundamentalism. Barn som sparkar fotboll med avhuggna huvuden.

Sannolikt skulle även fördomsfulla icke-tittare få ut mycket av The State.

Men här finns också de som inte fullföljer hela graden av avtrubbning. Främst kvinnor, men även män. Bland dessa överlevare och hemvändare finns med säkerhet alltjämt livsfarliga terrorister. The State skildrar inte minst dilemmat för myndigheter, som omöjligt kan veta – inte ens om det, som i serien, är en läkarutbildad kvinna som återvänder med en son.

Sannolikt skulle även fördomsfulla icke-tittare få ut mycket av The State. Och om de instinktivt känner skepsis inför utsagan att hemvändare också själva är offer för IS, får de kanske ändå förtroende för seriens ärlighet utifrån dess brutala insikter om själva IS-terrorismen.

Vi säger ofta att vi inte ska låta oss skrämmas till hat och rasism, inte ska överge vår öppenhet och humanism, eftersom det är exakt vad IS vill. Men detta är nog mest en intern fråga för oss västmedborgare. Terroristerna drivs av helt andra mekanismer. Visste ni att IS ständigt upprepar som mantra att de kommer att förlora det sista stora slaget mot Väst, och att det är först EFTER denna slutstrid som de kommer att resa sig och segra? Först ska de alla dö, sedan komma tillbaka som vinnare. Jag visste inte detta förrän jag sett The State. Och det är ju en ganska jobbig omständighet att förhålla sig till: inget vi gör kan påverka IS att avstå terrordåd; krossar vi dem militärt ger det dem bara ytterligare självbekräftelse.

Men sedan lyckas The State gå ett steg till och antyda även hur denna övergripande ideologi samverkar med individuella triggers: precis som många av terroristerna tidigare levt för kriminella kickar går de nu i gång på terroristvåld, i en adrenalinkultur där ackumulationen av rus och avtrubbning suddar ut gränserna mellan att få kickar av andras självmordsattacker och att själv utföra dem. IS blir på så sätt verkligen ett svart, avhumaniserande dödskollektiv.

Men många hemvändare är per definition motsatsen till detta. Och vi behöver fler skildringar inifrån IS, dokumentära och dramatiserade, för att bli bättre på att hantera dem – och för att inte riskera att förlora oss själva.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen