Annons
Recension

Dikter från den efterblivna landsbygdenSensuelllovsång till en hembygd

Med hemgården i New South Wales som nav beskriver australiern Les Murray trakter och människor med visuell skärpa. Samtidigt som han med glöd fördömer allt främmande finns det värme och innerlighet när hans dikter handlar om de närstående.

Publicerad

I artiklar om den uppburne australiensiske poeten Les Murray brukar det ofta ingå en brasklapp. Där redogörs för Murrays svåra uppväxt på en fattig farm i obygden, hans tidiga moderlöshet, mobbningen han utsattes för i skolan och den missanpassning han upplevde under sitt försök att lämna sina rötter för att bli tjänsteman i Sydney, ett hastigt avbrutet livsexperiment.
Detta är nödvändigt på grund av behovet att ursäkta eller förklara de egendomliga attityder poeten visar i sitt verk. Han när ett lågande hat till liberaler, feminister, intellektuella, stadsbor, pacifister, religionskritiker - fortsätt gärna listan själv - och han tvekar inte att ge drastiskt uttryck för det.

På den ursäktande linjen går även hans svenska översättare Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson, som i efterordet till den nu
utkomna diktsamlingen Dikter från den efterblivna landsbygden föreslår att man skall se till gesten snarare än till substansen i Murrays frenetiska fördömanden av omvärlden.
För den som inte är intresserad av biografi utan av poesi kvarstår dock problemet. Vad skall man göra av till exempel detta långfinger, kallat ”Förmånstagarna” och visat inte av en pubertetspojke utan av en nästan 60-årig katolik? Även om man skulle vara en lidelsefull förespråkare för konstens moraliska oberoende faller dikten i mina ögon på sin trivialitet, sitt fullständiga beroende av läsarens enkla samförstånd eller fördömande:

Annons
Annons
Annons
Annons