Recension

Äta sova döSensationell debut

I sin långfilmsdebut skildrar regissören Gabriella Pichler ett skånskt samhälle där arbetslösheten drar fram. Nermina Lukac gör en tung rolltolkning, tycker Hynek Pallas som ger filmen högsta betyg.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Jonathan Lampinen och Nermina Lukac i Äta sova dö.

Jonathan Lampinen och Nermina Lukac i Äta sova dö.

Foto: JOHAN LUNDBORG
Annons

I vintras var jag på reportageresa i den belgiska staden Seraing, där bröderna Dardenne har spelat in sina filmer. När oljekrisen drabbade industriorten på 70-talet slog den hårt och spred sig, vilket ledde till det belgiska talesättet ”när man nyser i Seraing är Belgien sjukt”. I sådana fall är Belgien idag döende i lungsot: gatubilden präglas av rostiga industriskelett, igenbommade hus, sjuka kroppar – de flesta av dem inte vita – och tomma blickar som återspeglar en skyhög arbetslöshet.

Seraingsjukan drar nu, med nedläggningar, avbefolkning och en hopplöshet som snart sträcker sig över generationer, återigen som ett spöke genom krisens Europa. Men det är en bild vi sällan möter i svensk spelfilm, som (med undantag för Babak Najafis ”Sebbe” från 2010) skyggar för att personligt skildra relationen mellan det svenska klassamhällets botten och platserna där folk lever. Som skyggar för att visa tomma slitna hus och slitna kroppar så som Dardennerna gör i ”Ett löfte” och ”Rosetta” – filmer där unga människors känsla av tillhörighet knyts till vikten av att ha ett arbete. Där rädslan i deras ögon när de ser ljuset som slocknat i vuxenvärldens blick är skrämmande.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons