Annons
X
Annons
X

Peter Adler: Seneca sliten mellan privat och offentligt

(uppdaterad)

STOICISM. Som filosof förespråkade Seneca ett enkelt liv i stilla avskildhet. Men som inflytelserik person i kejserliga kretsar levde han ett flärdfullt liv med exklusiva vanor. För eftervärlden framstår han som en psykologisk gåta.

En kväll år 65 inväntade den åldrande filosofen, statsmannen och författaren Lucius Annaeus Seneca verkställandet av sin dödsdom i en villa utanför Rom. Han stod anklagad för att ha deltagit i en sammansvärjning mot kejsar Nero, vars mentor och närmaste rådgivare han hade varit under dennes sju första år som kejsare. Då Neros bödlar anlände, erbjöds den gamle filosofen valet mellan avrättning eller självmord. Verkställandet skulle enligt kejsarens order ske omedelbart.

Historieskrivaren Tacitus (cirka 55–120) ger oss en detaljrik skildring av Senecas långsamma utslocknande. Sedan denne skurit upp handledernas artärer och tömt en bägare med det gift som en gång dödat Sokrates (utvunnet ur odört), fortsatte han ett tröstande samtal med ett antal närvarande vänner och hustrun Pompeia Paulina. Med allt svagare stämma summerade han den stoiska filosofins byggstenar. Allt som sker styrs av en välvillig och allsmäktig Försyns vilja. Därför kan inget ont drabba en god människa. Det skenbart onda är bara en prövning. Döden i sig utgör inget ont. Det är våra tankar på den som skapar lidande, och dessa tankar kan vi lära oss styra. Sinnesfrid är livets och filosofins yttersta mål.

Med en livshållning som denna kan personen Seneca te sig som något av en psykologisk gåta för eftervärlden. Han levde nämligen inte alls som han lärde. Som filosof förespråkade han ett enkelt liv i stilla avskildhet, fjärran från strävan efter rikedom och politisk makt. Ändå var han under många år det romerska världsväldets rikaste och mest inflytelserika person näst efter kejsaren. Som stats- och ämbetsman verkade han under fyra kejsare och periodvis fungerade han som effektiv ”propagandaminister” inom den kejserliga maktapparaten.

Annons
X

Seneca föddes i Cordoba i nuvarande Spanien, troligen år 4 f Kr. Hans far (Seneca den äldre) var en högt respekterad retoriker, vars verk i debatteknik, ”Controversiae”, fortfarande kan läsas med behållning. Sonen gjorde karriär som sakförare vid domstolarna i Rom och skapade redan i relativt unga år en ansenlig förmögenhet. Denna skulle växa med åren, för Seneca tycks ha haft en välutvecklad näsa för affärer. Då han stod på höjden av makt och rikedom förfogade han över tillgångar motsvarande cirka en tiondel av Roms årliga statsinkomst. Vid det laget hade han byggt upp en finansiell verksamhet som hade stora likheter med en nutida investeringsbank.

Det är emellertid i egenskap av filosof och tragediförfattare som Seneca har utövat ett starkt inflytande i den västerländska litterära och filosofiska traditionen. Han förädlade de grekiska stoikernas tankar och gjorde dem begripliga för den romerska överklassen. I kraft av en monoteistisk gudsuppfattning och sin påstådda (men aldrig dokumenterade) kontakt med Paulus blev han ”favorithedning” hos några av de kristna kyrkofäderna. Hans filosofi bildar utgångspunkt för Montaignes essäer och hans uppfattning om jämlikhet var en del av det tankegods som utgjorde bränsle för Franska revolutionen. Hans tragedier påverkade Shakespeare och ett antal andra dramatiker i det elisabetanska England. Till och med den stränge reformatorn Calvin rekommenderade en av Senecas essäer (”Om Mildheten”) som uppbyggelselitteratur.

Senecas offentliga karriär inleddes relativt sent i hans liv. Han återkom till Rom år 31, efter att ha studerat där som ung. Strax före sin 40:e födelsedag valdes han in i senaten. Han var vid det laget en känd person i egenskap av retoriker och advokat. Vi vet inte om några av hans tragedier var skrivna redan vid denna tidpunkt. De har nämligen inte kunnat dateras med säkerhet. Vi vet emellertid, att stoicismens grundtankar redan nu hade fått starkt fäste i Seneca. Detta återspeglas tydligt i en skrift (”Till Marcia”) som han skrev ungefär vid tidpunkten för invalet i senaten. Här tröstar han en kvinna ur överklassen som har förlorat sin son. Texten ger en systematisk genomgång av stoicismens grundtankar och följer en äldre grekisk tradition av ”trösteskrifter”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När Caligula år 37 ärvde kejsartronen, var Seneca en etablerad person i Rom. Han blev förtrogen vän till flera medlemmar av kejsarfamiljen och tycks ha haft särskilt lätt att etablera goda relationer till kvinnorna – bland dem Caligulas tre systrar. Hans förhållande till (den av allt att döma allvarligt sinnessjuke) kejsaren var emellertid långt ifrån harmoniskt. Caligula kritiserade öppet och hånfullt Senecas retoriska förmåga och var troligen avundsjuk på den stora uppskattning som denne fick inom kejsarens närmaste krets.

    Efter fyra år av vanstyre och blodiga utrensningar mördades Caligula av sina egna livvakter. Han efterträddes av Claudius. Seneca fortsatte sitt umgänge i hovkretsarna, men träffades snart av ett dråpslag. Kejsarens hustru Messalina anklagade honom för otukt med en av kejsarfamiljens kvinnor, och det straff som först utmättes var döden. Domen omvandlades emellertid till landsförvisning. Seneca dömdes att bosätta sig på Korsika – en vild och ödslig ö i civilisationens yttersta periferi. Han lindrade ledan genom författarskap och skrev bland annat en inställsam trösteskrift till en kejserlig rådgivare vars bror hade dött. I en annan skrift tröstar han sin mor Helvia, vilken sörjde sonens sorgliga öde djupt.

    År 49 inträffar en dramatisk förändring i Senecas liv, och bakom den ligger även nu en kvinna. Han kallas till Rom på initiativ av Claudius nyblivna fjärde hustru, Caligulas syster Agrippina. Hon installerar den drygt 50-årige Seneca som lärare och mentor för sin son i ett tidigare äktenskap, Nero. Agrippina inleder ett maktspel för att placera sin son på den kejserliga tronen. Claudius son Brittanicus röjs ur vägen genom ett giftmord. År 54 är det Claudius tur. Enligt Tacitus låter Agrippina förgifta kejsarens älsklingsrätt (svamp) och när döden inte infinner sig tillräckligt snabbt för hon ner en giftdrypande fjäder i hans hals under förevändning att försöka rädda honom genom att framkalla kräkning. Seneca tycks sedan en tid ha allierat sig aktivt med Agrippina och hennes son. Denne utropas direkt efter mordet på Claudius till kejsare, endast 16 år gammal. Efter en tid skriver Seneca en satir som förlöjligar den döde Claudius och liknar honom vid en pumpa. I senaten håller han tal för att undanröja misstankar om giftmord på Brittanicus och Claudius.

    De första fem åren av Neros tid som kejsare blev framgångsrika. Stabilitet och välstånd härskade i det väldiga romarriket. Tillsammans med det pretorianska gardets (det kejserliga livgardets) prefekt Burrus var Seneca nu kejsarens närmaste rådgivare, och i praktiken fungerade de båda som ett slags regering. För författaren Seneca var detta en produktiv period, och det var nu som han skrev några av sina mest berömda essäer. En rad vansinniga förslag från Nero – som till exempel att helt avskaffa alla indirekta skatter – motades i grind av Seneca och Burrus. De kunde emellertid inte hindra att en rad dyra och onödiga byggprojekt startades på kejsarens personliga initiativ. Seneca överhopades med gåvor från Nero – jordegendomar, magnifika palats, stora penningsummor och dyrbara konstföremål. Samtidigt började statens finanser bli ansträngda och den unge kejsarens uppträdande alltmer bisarrt. Seneca lever nu ett liv som lojal hovman och framgångsrik investerare, vilket medfört att eftervärldens dom över honom ibland blivit hård. Så här skriver historieskrivaren Dio Cassius (150–235): ”Fast han fördömde tyranni, gjorde Seneca sig till lärare hos en tyrann. Fast han klandrade de rika, samlade han ihop en förmögenhet på 300 miljoner sestertier, och trots att han satte sig till doms över andras extravaganser ägde han 500 bord av citrusträ med ben av elfenben. Alla var identiskt lika...”

    Tilläggas bör, att en bra hyresbostad i centrala Rom på Senecas tid kostade cirka 2000 sestertier samt att Dio Cassius dessutom anklagar Seneca för sodomi och allmänt lastbart leverne.

    År 59 inträffade något märkligt och oväntat. Planer på ett uppror mot kejsaren avslöjades, och den drivande kraften visade sig vara Neros egen mor Agrippina. Troligen hade Nero gjort ett misslyckat försök att mörda henne, och nu fruktade han hämnden. Med lojala soldaters hjälp lyckades han emellertid få sin mor mördad, troligen med Senecas vetskap och aktiva stöd. När hon hade övermannats av sina bödlar, skall Agrippina enligt traditionen ha pekat mot sitt underliv och bett dem rikta det första knivshugget mot den livmoder som hade framburit hennes monster till son.

    Neros vanstyre blev alltmer uppenbart och hans beteende allt märkligare. Han visade ett nästan demonstrativt ointresse för militära angelägenheter. Ett antal senatorer avrättades eller tvingades till självmord för påstådd illojalitet mot kejsaren. Sedan Burrus dött hade Seneca ingen nära vän att ta stöd mot i den svåra rollen som rådgivare till en kejsare som tappat kontakten med verkligheten. År 62 ber han Nero att få dra sig tillbaka för att helt ägna sig åt filosofi och författarskap. Han erbjuder sig till och med att återlämna de gåvor som kejsaren tidigare hade öst över honom. Hans begäran beviljas på villkoret att han snabbt kan infinna sig om kejsaren skulle behöva hans råd. Det är nu han börjar skriva mästerverket ”Breven till Lucilius”. Här sammanfattar han den stoiska filosofins grundvalar. Stilen präglas av klarhet, precision och naturlig rytm. Texten har alla de kvalitéer som kännetecknar god journalistik och känns märkligt modern. Komplexa frågor förklaras med väl valda metaforer. Detta verk torde vara den bästa introduktionen till Senecas författarskap och tankevärld.

    De följande åren präglas av Neros vanstyre och tilltagande mentala obalans. År 64 ödeläggs stora delar av Rom i en omfattande eldsvåda. Kejsaren anordnar magnifika skådespel och startar byggprojekt som skall göra honom odödlig. Han framträder själv som sångare vid offentliga banketter, vilket väcker anstöt i den romerska aristokratin. Seneca har vid det här laget gradvis fjärmat sig från det offentliga livet. Han besöker sällan senaten och visar sig ofta utan det talrika följe som var en självklar social markör för varje romersk storman. År 65 anklagas han för delaktighet i en komplott mot Neros liv, initierad av den välkände politikern Gaius Calpurnius Piso. Liksom denne döms Seneca att ta sitt liv – en ynnest som gör det möjligt att möta döden med bibehållen värdighet.

    Seneca lämnar en rik skatt av texter efter sig, men också en fråga som genom historien har upprepats av ett antal historiker och filosofer: hur kunde han leva ett liv i så bjärt kontrast till den livshållning han förespråkade? Man kan givetvis bara spekulera kring detta. Kanske blev han successivt alltmer insnärjd i ett nätverk av lojaliteter till kejsarmakten – en ”fälla” han sedan inte kunde ta sig ur utan att mista livet. Kanske ansåg han att möjligheten till kontroll av Neros destruktiva sidor under dennes första år vid makten var värt ett personligt offer för det romerska imperiets bästa. Kanske blev han verkligen lockad att gå vilse i en självisk strävan efter makt och rikedom. Om så var fallet, utgör Senecas liv ett av många historiska bevis för att geniala insikter och mänskliga svagheter kan samsas förträffligt i en och samma person.

    Peter Adler
    Peter Adler är fil mag samt retorisk konsult, talskrivare och gästföreläsare i retorik vid Lunds universitet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X