Sen Warhol känns platt

Andy Warhols sena verk är inte lika intressanta och drabbande som de tidigare, hur mycket Liljevalchs än försöker övertyga oss om det. Men utställningen är ändå både stark och sevärd, skriver Steve Sem-Sandberg.

Under strecket
Publicerad
Annons

Andy Warhol
Liljevalchs konsthall, Djurgården
T o m 9 januari 2005

Den bästa Andy Warhol-utställning jag sett är den som Hainer Bastian kurerade för tre år sedan och som bland annat visades på Neue Nationalgaleri i Berlin. Tyngdpunkten i Bastians utställning låg på den tidiga 60-talsproduktionen och framför allt på de så kallade ”death & disaster”-bilderna med de berömda silkscreen-trycken: seriellt upprepade, tungt rastrerade och grällt färglagda bilder av bilolyckor, självmördare som hoppar från hus, upplopp och raskravaller fram till de sista, nästan högtidliga bilderna av den elektriska stolen i det tomma avrättningsrummet.
Ytan är - som alla vet - allt hos Warhol. Men Bastian visade också att andra sidan av denna ytfixering är en lika stark fixering vid döden och intigheten. Tomheten i de till leda reproducerade varumärkena: Coca-Colaflaskorna, Campbellsoppburkarna, Brilloboxarna. Celebritetskulten sedd som ett snabbt uppflammande irrbloss mot anonymitetens icke-liv. Warhol såg till att ständigt
vara omgiven av människor, var alltid inom räckhåll för åtminstone ett dussintal bekräftande blickar. Ändå lär han ha varit så rädd för döden att han knappt vågade gå och lägga sig om kvällen.
På ett sätt som i dag kan tyckas flerfaldigt ironiskt hann döden nästan ikapp honom en dag i början i juni 1968 när Valarie Solanas trängde sig fram genom människomassorna i The Factory och sköt flera kulor genom hans bröst och bål.
Den Warhol som så att säga återuppstod från de döda har inte uppmärksammats i samma utsträckning som den tidigare. En möjlig förklaring till detta är att han när han började göra konst igen, i början på 70-talet, helt hade bytt strategi.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons