X
Annons
X

Harry Martinsons brev till SvD

Om Listers härad i Blekinge, hedarnas och svalornas land, berättar Harry Martinson i dag i en artikel under strecket som ingår i serierna av våra författares semesterbrev till Svenska Dagbladet. Han berättar om regnet som förändrat seder och bruk och ute i fria naturen gjort mirakel och skapat fram kuriosa – en studie i regn från naturens, blommornas och insekternas värld, fylld av den intima observation och de lyriskt besjälade bilder som äro karakteristiska för Martinsons framställning.

Harry Martinson (1904–1978).
Harry Martinson (1904–1978). Foto: SvD:s arkiv, IBL

Det eviga regnandet denna sommar håller på att förändra seder och bruk i vårt land. Den iakttagelsen gjorde jag i Blekinge, där jag till min förvåning såg torkhässjor på fälten i trakter där man förut om åren, och så länge vuxen man kan minnas, bara sett volmar och skylar. De våta omständigheterna detta år har således drivit hässjan söderut till åkermansområden där den under en hel mansålder knappast funnits att se. Det är ett tidens tecken. Men det säger också något om blekingarna och deras smidighet när naturen går dem emot.

Också ute i den fria naturen hade det ideliga regnet gjort mirakel och skapat fram kuriosa. Ute på Listerlandet, på strandhedarnas nabbar ut mot havet, stod det till torra och soliga år så vanda hedblomstret och spelade vattenväxt, och detta utan någon ansträngning alls. Tvärtom tycktes dess vackert guldglänsande bjällerklungor av evighetsblommor bara må väl av all vätan, hur denna än höll i sig. I Lindmans "Bilder ur Nordens Flora" står hedblomstret angivet såsom mycket ymnigt förekommande i Skåne, men mycket sällsynt i Blekinge, ett påstående som ger mig ett tillfälle påpeka, att hedblomstret numera förekommer mycket ymnigt också i Blekinge, alldeles särskilt i kustsocknarna av Listers härad.

På jakt efter lokala namn och uttryck frågade jag en fruga vad hedblomstret hette härute i det till havet gränsande Lister. Hon sade att det var en den och att den kallades sädesärla. Det lät underligt, men eftersom en poetsjäl har lättare för det spontant poetiska än för det hårdraget logiska förstod jag mycket väl det fina i detta namn, alldenstund hedblomstret här i Lister lika ofta växte bland säden som ute på strandhedarna och nabbarna. Jordmånen på sädesåkrarna här är nämligen till största delen svämsand, och hedblomstret är en sandväxt. Så långt förstår man rent logiskt namnet sädesärla, resten får man fatta poetiskt.

Annons
X

En dag då vi cyklade mellan fiskelägena och solen tillfälligt sken fram mellan molnen och kom vattenpölarna att likna smält guld, gjorde vi halt för att studera två livsuggor av harrisonras. De såg båda premierade ut, hade klassiska skämttidningstrynen samt enorma öron som med storleken hos rabarberblad var lagda rakt framåt och helt övertäckte ögonen.

Vi gjorde upp var sin teori om dessa stora öron. Själv stannade jag vid att örat i detta fall och hos denna svinras var förslappat av för mycket skydd, och att detta svin aldrig behövde såsom vildsvinet spetsa sina öron för att lyssna efter faror. Men mitt sällskap ansåg att dessa väldiga öron helt enkelt var nödvändiga just sådana de var, emedan de under sons bökande på ett förträffligt sätt hängde fram över ögonen och utestängde den jord som kastades upp. Och troligen var det så.

Sedan vi fotograferat dessa utomordentliga svin foro vi vidare. Vi fick stark medvind och jagade fram på en väg som bar mot Nogersunds läge över en strandhed där enarna böjde sig bort från havet och där stengärsgårdar i mängd försvunno med sina bortersta ändar likt ändlösa knotormar ut mot sjödiset. Väldiga pilträd som voro helväxta, och inte hamlade såsom i Skånes pilalleer, reste sig stort mot havsblåsten. De dominerade hela nabben och de framskyndande regnmolnen gick inte alls långt över deras högsta kronor. Massor av blocksten och rullsten låg spridd över heden. Trots stengärdesgårdarnas oräknelighet fanns det ännu sten kvar i sådana massor att det verkade som om en hel rullstensås här hade blivit utbredd till tork. Mellan blocken var gräs och där sprang får omkring, bolliga av ull, men också regntunga, liksom överansträngda av vätans börda. Fåren var blivna vädergrå och endast frampannorna lyste ljust i det bollgrå. De betade den låga hedsvingeln med snabba, nickande frambett. Hästar steg fram mellan blocken och visade ett annat sätt att beta. Kor steg fram och visade ännu ett. Heden blev betad på tre sätt, så nog blev den snaggad, men regnen läkte gräsen och i stort sett var det ett gott betesår i Lister.

En vallpojke fann vi nedhukad under en oljerock, hans fader fiskarens. En pappersdrake som han tappat uppe i molnen ville inte komma ner trots regnet. Draktåten hängde avsliten och svängde av och an som en råttsvans sju kyrkor högt över heden. Draken gjorde rusningar uppåt och liknade en väldig hälleflundra jagande efter en osynlig krok. Till slut dök den snett ner på heden, och med den styva oljerocken larmande som plåt omkring benen sprang pojken ut för att möta sin drake, där den högg sig ner i en björnbärshäck. Ett rop halvt av klagan nådde oss. Det förkunnade att draken troligen var spräckt.

Ett moln tömde sig över oss, där vi i grov medvind som gjorde cyklarna lätta som vassrör jagade vidare mot Nogersund. Då vi körde in i läget upphörde regnbyn. Vi kom i lit av husen och steg av cyklarna för att stillsammare kunna studera svalbona som i långa rader likt kvittrande speldosor hängde under takskäggen längs hela bygatan.

Denna artikel var inför i SvD den 9 augusti 1942.

Det yttre Lister är hedarnas och svalornas land. Där finns förutom hussvalor och ladusvalor massor av backsvalor. I närheten av Hörvikens fiskeläge såg vi mängder av sådana som bodde där i en kalkbrink. Det var sällsamt att se när de med pilande fart kom flygande och försvann rakt in i jorden. Och hur varje svala för sig kunde hitta just sitt hål bland de många hundra var ett under, ty bara ett par tum jord skilde varje hål, så tätt satt de.

Hela tiden vi var i Blekinge flög svalorna så lågt att vi från cyklarna kunde se dem på ryggen.

Vad som under denna sommar mest intresserar mig rent allmänmänskligt är hur skörden blir och hur det växer. Ja, för att nu lindrigt travestera en stor mans ord: Sverige är vordet en enda bonde.

För att få lite rörelse till omväxling med det myckna stillasittande arbetet har jag under försommaren dels odlat min kål och dels cyklat i landet för att se hur det växer hos andra.

Vackrare kålblad än dem i år har jag aldrig sett, om bara nu kålen också ville knyta sig innan dess blad växer rakt upp i himlen, vilket de faktiskt är på väg att göra. Eller vad sägs om kålblad på nära en meters längd och motsvarande bredd, som i regnvinden fläkta likt väldiga blågröna skärmar av liv, så friska att se på att det på något sätt skär i en. Så grönt frisk blir man själv aldrig mer. Måtte nu bara den friskheten resultera i god huvudkål därinne i mitten av varje stånd. Hittills har bara ett par innerblad krökt sig mot varandra så att de tillsammans antagit formen av en uppåtstående hjärtmussla. Sedan barndomen har jag lärt att man inte skall fingra på knoppar och fruktämnen, så jag avstår från att glutta in mellan dessa två viktiga inre tältblad, men jag anar att därinne någonstans i den gröna saftiga skymningen vilar den blekvita kålpärlan.

Harry Martinson om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Det är med andra ord ett övermåttan ymnigt blastår denna sommar. Nästan all växt blastar upp sig till en yvighet, som för tanken till den subtropiska regnskogen. Det myckna regnandet har gjort att kålmaskar och jordloppor haft det vantrivsamt på alla blad, och t. o. m. majrovan som annars brukar vara särskilt utsatt och utvald till festbord för växtloppkalasen har i år gått nästan alldeles fri och tävlar nu med den vanliga rovan i blastprakt. Värre är det med pumporna, som faktiskt börja lida av vattnet. Särskilt pumpblommorna bli fort slafsiga av det myckna bladdroppet som dagarna i ände faller ned i deras öppenhjärtigt stora blombägare. Och det blir så vått för insekterna därinne i de gröna gemaken. För skalbaggarna går det an, med deras blankhårda täckvingar, vilka i en väderlek som denna skimra våtblanka som mörka regnkappor, men även vissa skalbaggar känna sig olustiga i vätan. Man kan i år få se karabiderna, de annars så snabbkilande, röra sig i gräset som vore de en gles samling trötta svartbrödramunkar. Bäst klarar sig nyckelpigan där den likt ett litet vackert lackerat halvklot kryper omkring på bladen och med sin närvaro smyckar gräs och löv. Alltid pigg och nyter, alltid en för ögonen trivsam punkt såväl i regn som i solsken borde denna vackra insekt kunna påräkna att vi ibland vänder oss bort från världen och såge storheten i lilltinget.

Ack, vi är alldeles för mycket fångna i de inbilskt armbågliga "storrummens" flåsande monumentaliteter för att märka den tysta och rena petitstilen på fjärilens vinge, på gräs och löv. Varför kan aldrig de stormäktiga dödsivrarna intressera sig för nyckelpigor och bolmsterodling redan från början, i stället för att vänta med den saken tills de träder in i trädgården på Sankt Helena?

Solrosen växer i år så stor att den på sina ställen liknar ett träd. Själv har jag denna sommar begåvats med en som är så hög, att då jag om någon månad önskar se dess blomma i ansiktet måste jag använda en fönsterstege. Solrosorna påminna alltid på något sätt om cirkusnummer. De jätta upp sig över all annan växtlighet och deras blomnacke blir lik en tjurnacke med vårtor. Det är något barnumskt över dem. Men stöd behöver de ändå, och jag har stöttat dem med grova störar dem de nu gömmer under de väldiga bladen, liksom ville de inbilla världen att de står för sig själva. Den högsta kallar jag Titanic, dels för att jag tror det värsta om dess öde när sensommarblåstarna börja och dels för att den bildar toppen och kronan på en rad av andra jättar i gruppen vilka alla ha atlantångarnamn. Den vackraste och gracilaste av dem heter Concordia Rivadavia, vilket är namnet på en postångare La Plata–Sydpatagonien, inom parentes det vackraste maskindrivna fartyg jag sett. Att möta den till sjöss utanför Västra Falkland är som en frisk magellansk akt och en dröm om havens frihet.

Genom regnandet har det i sommar varit en dålig säsong för gräshoppor, stritar, vårtbitare och fjärilar. Bäst bland dessa har kanske vårtbitaren klarat sig och man ser redan en och annan fullvuxen. Oljigt gräsgrön kravlar den upp på vegetationens höjdpunkter för att torka sig i blåsten mellan regnskurarna. Så kan den sitta länge och ingenting företa sig, bara leka utkik. Plötsligt, när man tror att den har somnat, spottar den i väg sig själv mot nästa utsiktspunkt i växtlighetens regnskog. Den fascinerar som alltid, och det som fascinerar blir man aldrig färdig med. Ja, vad blir man egentligen färdig med i naturen? Få är de ting som där bli tröttande, t. o. m. husflugan har varje år något nytt att meddela. Ibland kan man visserligen bli led på allt för en tid, men intresset återvänder alltid och naturen dukar sig alltid på nytt till filosofiska betraktelser. Då letar man på nytt efter sådana ord som kan ge rättvisa åt tingen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Att bara tiga och tänka kan ju en författare inte ge sig till med. En författare är på något sätt en trapetsfilosof. Han skall på ett underhållande sätt röra sig med god stil i andliga trapetser och någon gång dessemellan kasta fram en tanke till stilens stöd. Men hur ser det egentligen ut inne i författaren själv? Kanske är han när allt kommer omkring innerst inne en vis man, en som aldrig kommer till uttryck riktigt, bara för att det ideligen skall berättas och berättas. Är det kanske så att den rena tankens skönlitteratur ännu inte är född. Som det nu är skyr publiken alla svårlästa tankar: ryggar tillbaka för dem.

Har på tal om hithörande denna sommar läst Vilhelm Ekelunds nya och svårlästa bok "Concordia Animi". Där finns mycket att hämta även för dem, som i likhet med min ringhet inte kan läsa grekiska. Där finns tankens aristokrati och ett ljuskämpande egensinne, som just genom detta (sitt egensinne) meddelar grannskapstycke med ljusmystiken i ett klarhetens hav. Sådan konst är inte till att kallt "begripa". Men man upplever den genom sina egna försök att leva sig in i den. Ingenting lockar så till definitioner som den rena fria rymden, den kristall genom vars klara linser allt som är påtagligt ombrytes till frågor och logosvisioner sedda från den rena tankens platåer. En vit magi denna; att kunna göra konst av ren tanke; och dock utan varje konstavsikt, nej, alltid med klarhetsavsikt.

När det regnar läser man gärna Ekelund. Då regnar det inte.

Har denna sommar läst också Lin Yutang' "Konsten att njuta av livet", men tyckte bara delvis om ett och annat i den. Det mesta verkar på mig som tennisfilosofi, d. v. s. man får ungefär samma förnimmelser som vid läsandet av Ortega y Gasset. Ställd mot dessa blir gamle Schopenhauer ännu en gång något att hålla i handen. Lin Yutang är i mitt tycke att se som en produkt av det moderna Shanghai, endast i den mån han är äktkinesisk eklektiker kan han meddela något av värde om det stora i sin egen tidlöshet och sin egen historia bäddade Kina. Det är i sådana stycken och i beskrivningarna av inskärmat kinesiska ceremonier och seder som hans bok har sitt stora värde. Men ännu mer får den sin charm och mening av de många härliga citaten fråu kinesiska klassiker.

Lin Yutang' förra bok "En kines o Kina" gav, tycker jag, mycket mer Där var han aldrig shanghaiflabbig eller kalifornien-kinesisk såsom här.

Vid denna punkt i brevet vore de kanske lämpligt att inflicka något om det litterära arbetet och det romanskrivande man själv nu som bäst håller på med. Men jag skriver så ogärna om skrivandet. I stället tar jag en liten paus och gör en färd på trettio steg längs blomsterbänkarna en kväll när regnet tillfälligtvis håller till på annat håll i grannskap och landskap och solen lyser fram låg och lägereldsröd, fördisad som en höstmåne genom en mörkbolmig högpark av moln. Man ser landskapet i nivåer. Först de likt hägrande jättepioner svällande molnen med solen som färgare, därpå marklandskapet med trädkronornas lövmassor tidlösa i sin högsommerliga fyllighet, och slutligen närmarken med dess produkter och blommor: fyllda vallmor som kind mot kind tävla i fransig och packat klutig prakt, ringtecknade, ofyllda krysantemer med nio färger lagda i ring utanför ring, allt från kokardens mitt och ända ut på brämen, färgerna äro scharlakan, silverlavgrått, järnblått, glest pudergult, mossbrunt och kassia, kycklinggult och indigo till dess det hela i en vinstänklila krets mynnar ut i bländvitt.

Och i bländvitt må också detta brev mynna ut. Många bländvita ark stirra emot mig, och jag hade tänkt hinna fylla dem allesammans med ord innan hösten.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Harry Martinson (1904–1978).

Foto: SvD:s arkiv, IBL Bild 1 av 3

Denna artikel var inför i SvD den 9 augusti 1942.

Bild 2 av 3

Harry Martinson om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X