X
Annons
X

Lisa Ehlin: Selfien utmanar den manliga blicken

I oktober fyller foto­delnings­tjänsten Instagram fem år. Sedan starten har appen vuxit till ett världsomspännande ­fenomen, i samma takt som trenden att lägga ut egentagna bilder på sig själv. Inte minst bland unga kvinnor har "selfien" blivit en sorts motståndshandling mot omvärldens förväntningar på deras visuella identitet.

Arvida Byström (@arvidabystrom), och Amalia Ulman (@amaliaulman) är två konstnärer som gjort konst av sina Instagram­flöden.
Arvida Byström (@arvidabystrom), och Amalia Ulman (@amaliaulman) är två konstnärer som gjort konst av sina Instagram­flöden.

Min första Instagrambild visar det kalla ljuset från min tv som står på en stol i en annars ganska kal studentlägenhet. Jag hade då väldigt svårt att förstå vitsen med ett helt bildbaserat socialt medium i en tid då Facebook stod på höjden av sin popularitet, och det tog ett bra tag innan jag lade upp en bild där igen. I  dag är det i stället svårt att förstå att en så självklar och vida spridd app har funnits i endast fem år.

Sedan starten har Instagram bara fortsatt att växa och locka nya grupper av användare. När Instagram 2012 köptes av Facebook, för en miljard dollar, var det inte själva bildtekniken som Facebook betalade för – den hade Facebook utan problem kunnat utveckla på egen hand. Det var i stället användarna och Instagrams sociala gemenskaper som Facebook ville åt. Bland tonåringar är bildappar som just Instagram och Snapchat centrala sociala nätverk, mycket just på grund av sitt bildbaserade upplägg  –  de slipper långa texter och en massa länkar.

För Kevin Systrom och Mike Krieger, de San Francisco-baserade grundarna av Instagram, innebar genombrottet för smarta mobiler en idealisk utgångspunkt. Kamerorna hade blivit betydligt bättre än på tidigare mobiltelefoner och tack vare de större skärmarna lämpade de sig bra för att visa högupplösta bilder. Användare kunde enkelt ta en bild, redigera den direkt i telefonen, skriva till en kommentar och skicka ut den i världen. Ett "instant telegram".

Annons
X

Med det kvadratiska formatet påminde Instagram om analoga för­lagor som Kodak och Polaroid och tog så plats i en välbekant snapshot-tradition. En viktig skillnad är dock att vardagligt bildbruk vävdes samman med sociala medier och bildade ett sätt att se och tänka kring omvärlden som traditionellt fotografi och konstinstitutioner fortfarande inte helt förstått. Ett exempel på den sortens skifte, eller kanske hellre sammanblandning, mellan professionell och amatörstyrd bildkommunikation är att ett konstmuseum som Los Angeles County Museum of Art har börjat använda Snapchat för att sätta konsthistorien i nytt ljus. LACMA visar också att en Snapchat, som länge sågs ned på som ett sätt att framför allt skicka nakenbilder, i  stället kan användas för andra syften, och i farten göra dammiga konstsamlingar tillgängliga för yngre generationer, på deras villkor.

Intressant är att Instagrams framgång i det föränderliga och nyckfulla medielandskapet till viss del kan förklaras av dess oföränderlighet. Appen är enkel att förstå och har sett mer eller mindre likadan ut sedan start, till skillnad från många andra liknande plattformar.

Instagrams framgång har dessutom återupplivat det nästintill utrotade pappers­fotografiet, på ett sätt som liknar det förnyade intresset för vinylskivor på musikens område. Äldre teknologi försvinner sällan, men blir mer nischad, får nya förtecken. Många digitala bild­användare har börjat se charmen med papperskopior som ett alternativt sätt att spara och minnas. Så har även Polaroid-artade kameror åter börjat tillverkas, av allt att döma som en effekt av Instagrams popularitet. Dessa "analogiserade" digitala bilder hamnar då i något slags gränsland mellan online och offline, digitalt och fysiskt. Det digitala ögonblicket blir materiellt.

Instagrams retro-estetik hänger också ihop med de olika fotografiska filtren, som inte sällan har nostalgiska undertoner. Genom en enkel knapptryckning kan man ge sin bild ett slags falsk "vintage"-känsla, som om vi levde i ett ständigt pågående förflutet. Men sam­tidigt är som sagt direktheten, bild­uppdateringar i realtid, en viktig del av appens lockelse.

Att Instagram är ett forum för omedel­bara, personliga – ibland rentav privata – bilder samtidigt som plattformen är offentlig och global har fått en del spännande effekter. Även om många skulle associera appen främst med selfier, hashtaggar och retrofilter, har den exempelvis också kommit att bli ett effektivt politiskt verktyg. Debatten om den uppluckrade gränsen mellan privat och offentligt tagits till nya nivåer genom politikernas ytterst aktiva estetisering av det politiska livet.

Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedevs Insta­gramkonto verkar vid första anblick vara som vilket annat konto som helst. Vi möter en medel­ålders man som tar bilder på Moskva och St Petersburg och semestrar vid Medelhavet. Vid närmare anblick ser vi dock patriotismen lysa igenom bilderna, som ofta visar Rysslands flagga, pampiga byggnader och krigsminnen. Och så umgås ju Medvedev med Vladimir Putin, den kanske starkaste symbolen för rysk nationell identitet just nu.

Filosofen Slavoj Žižek har påpekat att vår tids tendens att väva samman det personliga och det politiska gör att vi också rör ihop det offentliga och privata. Digitala bilders omedelbarhet skapar på detta sätt mer potenta och varaktiga budskap än en slogan någonsin skulle kunna. Politiker som just Medvedev, eller för den delen Barack Obama, Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov och ett flertal politiker också i Sverige, använder Instagram för att omdefiniera relationen mellan politiker och publik. Den extrema direkt­heten och kontakten med individen skär rakt igenom den opersonliga hinna som annars ofta präglar vårt politiska klimat.

Möjligheten att styra över bilden av sig själv är givetvis inte begränsad till politiker. Fenomenet med selfier (trenden att publicera egentagna bilder på sig själv) har blivit betecknande. Massmedier har gärna fokuserat på feno­menet som ett uttryck för narcissism; selfier har länkats till allt från beroende och psykopati till dålig självkänsla och machiavellianism. I artikeln "Selfie-loathing" i tidskriften Slate skriver Jessica Winter att selfien "destillerar Facebooks mest sinnesrubbande sidor".

Detta är dock ett alltför enkelspårigt perspektiv. Vem som bestämmer vad som är patologiskt bekräftelsebehov och vad som är hälsosamt socialt utbyte kan i sammanhanget också övervägas. Inte sällan får unga kvinnor representera denna påstått självupptagna bildpraktik. Ur ett feministiskt perspektiv kunde man då kontra med att detta med att visa omsorg om självet är en del av en komplex process som utmanar konventioner kring vad det innebär att vara självmedveten och lära känna sig själv.

Att se den digitala bilden som social påminner oss också om att när vi publicerar en selfie så lämnar vi ut oss själva och något av det känsligaste vi har – vårt ansikte. Unga kvinnor förväntas spela på sitt utseende, men när de sedan genom sina selfier framgångsrikt underminerar detta blir de ifrågasatta och kritiserade. Leken med selfien har i  stället blivit just ett sätt för feministisk konst att utmana den manliga blicken (som hos till exempel Arvida Byström, Molly Soda och Amalia Ulman).

Om en ung kvinna kan spela förväntade roller, och göra det bra, kan hon antagligen även spela andra sociala roller. På ett sätt blir selfien då en motståndshandling mot patriarkatet där kvinnan i stället använder narcissismen för att skapa nya, egna värden utan godkännande från omvärlden och censuren. Att ta bilder på sig själv blir ett sätt att infrågasätta varför yta och substans skulle stå i ett motsatsförhållande. Här blir också mode framträdande som ­effektivt verktyg för att visa upp sin politiska visuella identitet, inte helt olikt "riot grrrl"-rörelsen under 90-talet. Att utforska det mörka, sexuella, hårda och otäcka, normativt "okvinnliga" områden, är också framträdande på många Tumblr-bloggar som ett sätt att kollektivt ta sig bortom förväntningar och konventioner.

Själva ögonblicket då selfien tas är också ett spännande moment i en feministisk rörelse. Att ta plats i det offentliga rummet och samtidigt fokusera på sig själv kan verka provocerande. Att nästan demonstrativt sträcka ut sin arm på tunnelbanan eller på gatan för att ta en bild på sig själv är också ett sätt för marginaliserade grupper att ta plats, både genom att synas och se sig själv på bild, men också i det fysiska rummet.

Det råder nog inget tvivel om att västerländsk visuell kultur genomgår enorma förändringar. Rädslan för att vi ska bli översköljda av bilder verkar vara universell och har en lång historia, exempelvis i samband med fotografiets tillkomst. Vad som är spännande att vidare fundera på är vad som händer med oss när vi på detta sätt lever genom våra bilder.

Det vi ser hända i kölvattnet av uppfinningar som de upp­kopplade glas­ögonen Google Glass och andra bär­bara kameror (och därmed besläktade fenomen som "lifelogging") är hur bilden inte längre går via en skärm, utan så att säga monteras direkt på våra kroppar.

Här får modet återigen en fram­trädande roll som spindeln i nätet för hur teknologi och kropp flyter samman i det bärbara. I en modehistorisk kontext, ett klassiskt feminint område, har teknologi länge varit lika närvarande som bortglömd, såsom den viktorianska "kjollyftaren" eller för all del armbandsuret, som från början ansågs ytterst feminint. På ett liknande sätt har Instagrams specifika estetik och gemenskap redan visat sig vara en stark kraft i vårt utforskande av det mycket skiftande bildlandskapet.

Kan dessa nya ekosystem av digitala bilder som Instagram representerar och som vi brukar till vardags därmed även bidra till nya perspektiv och visioner? När alltmer av vår teknologi kommer allt närmare våra kroppar, med bärbara kameror, inopererade chip eller till och med bioniska ögon, är frågan vad de kommande fem åren kan komma att medföra. Men tills vidare finns det kanske inget som så nostalgiskt fångar 2010-talets presens som just Instagram.

Annons
X
Annons
X

Arvida Byström (@arvidabystrom), och Amalia Ulman (@amaliaulman) är två konstnärer som gjort konst av sina Instagram­flöden.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X