X
Annons
X

Johan Lundberg: Seinfelds komiska tonträff en arbetsseger

Jerry Seinfeld.
Jerry Seinfeld. Foto: AOP

Diskuterar man vilken 1900-talsroman som varit mest betydelsefull för efterkrigstidens kulturyttringar, torde onekligen Albert Camus ”Främlingen” tillhöra tättruppen. Och då tänker jag inte bara på den omedelbara kopplingen till den absurdistiska dramatiken och annan litteratur under 50- och 60-talen som byggde vidare på existentialisternas grund. Även senare tiders populärkultur står i tacksamhetsskuld till Camus: de moraliskt nollställda och känslomässigt avtrubbade gestalterna i ”American Psycho” eller i Quentin Tarantinos filmer härstammar ju ytterst sett från Camus, vars roman även ger eko i The Cures genombrottssingel ”Killing an Arab” samt i den komediserie som mer än någon annan kom att förknippas med 1990-talet: ”Seinfeld”. I seriens slutavsnitt upprepas själva grundmönstret från andra halvan av Camus roman. Rättegången i ”Seinfeld” kommer precis som i ”Främlingen” att förändra inriktning och inte fokuseras så mycket på det brott som de åtalade är anklagade för som på hur de genom sin brist på moral och social kompetens utgör ett hot mot samhällets grundvalar. Också rent berättartekniskt finns en parallell till romanen genom att rättens intresse för rollfigurernas bisarra livsföring motiverar en rekapitulering av händelser i det förflutna. Och på motsvarande sätt som Mersault egentligen döms till döden inte för att ha dödat araben på stranden utan för att han underlät att gråta på sin mors begravning, så straffas Jerry, Elaine, Kramer och George för hur de betett sig tidigare i sina liv snarare än för att de inte ingrep när de såg en främling bli rånad på gatan.

Jerry Seinfeld.

Foto: AOP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X