Annons
Recension

Paradis: TroSeidl fångar en köttslig religion

Under strecket
Publicerad

Det finns flera sätt att tolka paradiset i titeln till Ulrich Seidls pågående trilogi. Ett är att – mer eller mindre ironiskt – se det som tillståndet för dagens europeiska vita medelklass. Det är i alla fall denna tråd som i form av en österrikisk familj löst löper genom filmerna. I ”Paradis: Kärlek” (se SvD 8/2) reser en kvinna till Kenya och köper sex av svarta män. Inför resan lämnar hon katten hos sin syster, Anna Maria (Hofstätter), som står i centrum av ”Paradis: Tro”.

Anna Maria är katolik och ägnar sig åt späkning, helgonkult och missionerande. Semestern från sjuksköterskejobbet tillbringar hon med att släpa halvmeterhöga statyer av ”Guds moder” till invandrare och fattiga – eller bara medelklasspar som lever i synd eftersom de är omgifta. Likt ett Jehovas vittne från helvetet pratar hon sig in i folks hem med vädjande och uppfodrande röst.

Annons
Annons
Annons