Annons

Cecilia Blomberg:Segregationen i Sverige är självförvållad

Foto: Tomas Oneborg
Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Bokanmälan | Landet där vad som helst kan hända

I Sverige finns i dag en stor grupp människor som inte försörjer sig själva och som har liten kontakt med det svenska samhället. 2017 var arbetslösheten bland utrikes födda 15,1 procent. Det tar i snitt åtta år innan hälften får in en fot på arbetsmarknaden och på vissa förskolor talas så lite svenska att barn med annat modersmål riskerar att inte klara skolan (SR 7/5). Migration och integration har seglat upp som två av valets viktigaste frågor.

”För första gången på mycket länge lever människor i samma stad, som antingen tycker att man ska få säga vad som helst eller att det är rätt att ta livet av dem som gör det.”, skriver Lars Åberg i sin nya bok ”Landet där vad som helst kan hända” (Karneval förlag, 2018). Den följer upp fjolårets ”Framtidsstaden” (Karneval förlag, 2017) som beskrev Malmös stora integrationsproblem. Skildringen rönte stor uppmärksamhet, och Åberg kom grundlöst att antydas vara både nazistanstruken och antisemit.

Nu är debattklimatet mer tillåtande, och denna gång har han lyft blicken för att beskriva problemen i flyktingmottagandets spår i hela Sverige. Tonen är resonerande, och vi bjuds att följa med på en båge genom tiden som inte bara förklarar det rådande tillståndet, utan också varför Sverige hamnade här. Hur kunde ett land gå från att ha klara visioner, vara genomplanerat och förutsägbart till att alls inte längre ha någon plan?

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Efter att ha byggt upp en välfärdsstat och en självbild om Sverige som landet vid regnbågens slut tog vi på oss ett missionerande uppdrag att genom bistånd frälsa även länder i tredje världen. När framgången kom att bli begränsad yttrade sig besvikelsen i att det utåtriktade biståndet övergick till ett välvilligt men ogenomtänkt biståndsprojekt på hemmaplan.

Åberg har djupdykt i arkiven och funnit att en av förklaringarna till dagens segregation hänger samman med starka idéströmningar inom utbildningsväsende och kulturliv, och beslut som fattades för decennier sedan. Han har grävt fram och läst de propositioner, som istället för att uppmuntra integration av nya svenskar cementerade uppfattningar om vi och dem och drev på separatism och utanförskap. Invandrare antogs inte kunna ta till sig svensk kultur utan uppmuntrades att bejaka sina egna traditioner. De bosatte sig med landsmän istället för bland svenskar.

Barngrupper blandades inte, och invandrade barn fick hemspråksundervisning eftersom man menade att det vore skadligt om de inte först lärde sig föräldrarnas modersmål innan de mötte andra språk. Man satsade på dubbelspråkig dagispersonal och på tolkar, samt gav bidrag till organisationer så att kulturella särdrag skulle bibehållas, trots att deras värderingar gick stick i stäv med vad som annars ansågs vara bra. Det slogs fast som ett slags empiri och statlig överideologi att multikulturalism och mångfald berikade Sverige. Den solidaritet som utgjorde fundamentet i arbetarrörelsen och uppbyggandet av välfärdsstaten ersattes av en falsk tolerans och att inte lägga sig i. När invandrare på detta sätt under decennier tilldelats en evig invandrarroll är det knappast något mysterium varför integrationen inte har lyckats.

Men även de länder ute i Europa som tidigt vidtog kraftfulla integrationssyftande åtgärder har problem med utanförskapsområden, visar Åberg. Situationen hade därmed troligen varit problematisk även om Sverige från början sprungit åt rätt håll.

Ingenting kommer att lösa sig av sig självt, vägen framåt är lång och krokig. Det första steget tas genom en öppen debatt och genom att se verkligheten just så som den är. Åberg hjälper oss en bra bit på vägen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons