Annons
X
Annons
X

SD:s väljare kan inte bara ses som rasister

Att sammanfatta SD:s väljare som rasister är inte trovärdigt längre. Istället handlar det om nya motpoler i politiken där det tillbakablickande står mot visionen om rättvisa och öppenhet. Det skriver Gudrun Schyman och Kenneth Hermele i en eftervalsanalys.

BRÄNNPUNKT | VALET 2014

Efter valet är det tydligt att det finns en annan axel i svensk politik än höger-vänster.
Gudrun Schyman och Kenneth Hermele

Närmare 800 000 människor har lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Ett parti som har sina rötter i rasism, främlingsfientlighet och förakt för alla människors lika värde. Inte kan väl alla som röstat SD vara rasister? Inte vill väl så många stänga gränserna och kasta ut alla som inte föddes här, alla som inte är vita och kristna?

I eftervalsdebatten har SD:s framgångar förklarats som en reaktion mot den politik som förts i Sverige sedan början av 1980-talet. Vi har haft ett systemskifte med minskad roll för det offentliga, vidgade klyftor och hög arbetslöshet. I Sverige har den politiken drivits längre än i många jämförbara länder. Av Alliansregeringen men vindkantringen inleddes redan av Socialdemokraterna.

Annons
X

Vi kan sammanfatta den här utvecklingen som att Sverige gått från att vara ett land bestående av medborgare med rättigheter till att i växande grad bli ett land av konsumenter av varor – från bostad till utbildning till vård – där den ojämnt fördelade köpkraften ger allt mer omfattande och allt djupare klyftor.

SD blir i det perspektivet ett missnöjesparti som fångar upp framför allt män som längtar tillbaka till den tid när alla (män) hade jobb, alla talade svenska och kvinnors och mäns könsroller var tydliga och huggna i sten. En förklaring som pekar ut SD:s väljare som i första hand rädda eller desperata män, i områden som övergivits av Sveriges snabba modernisering och medelklassifiering. Män som griper den enda förklaring de kan se till att deras framtid tagits ifrån dem: det är invandrarnas fel, människor som inte hör hemma här.

Vi tror inte att den förklaringen räcker, även om den kan ha bäring i enskilda fall. Den bygger på tanken (som SD delar) att det finns ett förlorat Sverige som går att återerövra bara politiken vrids rätt igen, bara det offentliga tar ett större ansvar för jobben, bara tillväxten och den fulla sysselsättningen kommer åter. Det är en förklaring som bär starka nostalgiska och nationalistiska drag och som därför inte svarar på dagens utmaningar.

Nu står vi inför utmaningar som arbetarrörelsen har svårigheter med. När tillväxten inte längre ger jobb åt alla, när urbaniseringens baksidor blivit tydliga och hela landet inte längre kan leva, när den materiella välfärden behöver föras över i en kvalitativ riktning, när globaliseringen ställer krav på en ny välfärdsmodell och en ny syn på arbete, när medborgarskap och rättigheter ställs på dagordningen, när den ekologiska hållbarheten och den internationella solidariteten utsätts för allt starkare tryck, när den traditionella arbetsdelningen mellan kvinnor och män ifrågasätts, när Sverige på alla sätt blir allt mer blandat, ja då fungerar inte en politik där väljarna enbart förväntas röra sig längs en endimensionell axel från vänster till höger.

Också Moderaternas fall är en konsekvens av denna felsyn, ironiskt nog har Moderaterna utnämnt sig till det ”nya arbetarpartiet” när det är ett samhällsbyggaruppdrag av helt andra dimensioner vi står inför.

Efter valet är det tydligt att det finns en annan axel i svensk politik än höger-vänster, där stora rörelser bland väljarna skett, en axel där nation och tradition står mot öppenhet och mångfald, där stängda gränser och föreställd folkgemenskap hotar alla människors lika värde och lika rättigheter. Det är längs denna axel som SD:s och Fi:s väljare intar motsatta positioner. Valutgången belönade båda.

SD:s väljare vill sätta nation, tradition och patriarkat i högsätet och de ser att de gamla partierna längs höger-vänster skalan saknar vilja och förmåga att ge dem det. Det syns tydligast i det gehör för stängda gränser som SD fått enligt vallokalsundersökningarnas preliminära resultat, men även deras kulturpolitik är nostalgisk, med betoning på kulturarv och kulturhistoria, i stället för att förstå kulturen som en levande och bärande kraft i den mångfald som är Sverige.

Den tillbakablickande politiken appellerar uppenbarligen till många människor, inte bara arbetslösa unga män i glesbygd. Idag har SD (åter enligt preliminära uppgifter) stöd av både unga och gamla, en tredjedel är kvinnor, väljarna bor i städer och på landet, de är mer ett genomsnitt av den svenska befolkningen än tidigare, med ett viktigt undantag: SD har av naturliga skäl ett begränsat stöd bland väljare med icke-europeisk bakgrund. Att sammanfatta SD:s väljare som rasister är helt enkelt inte trovärdigt längre.

På den andra polen i denna nya politiska axel finns Feministiskt initiativ, som samlat en bred och växande feministisk, likaberättigad och antirasistisk rörelse. Fi:s framgångsrika mobilisering av nya sympatisörer under det senaste året måste ses i ljuset av just detta. Men vårt uppdrag är svårare, när två människosyner står mot varandra, har den som spelar på rädsla, nostalgi och förmenta gemenskaper ofta lättare att ta poäng. När SD tecknar en lättsåld, populistisk, förenklad världsbild, där det alltid är den andre som bär skulden, formulerar Fi en komplex och öppen politik som omfattar alla samhällets och människors dimensioner, ända in i den privata sfären, in i familjen, kroppen, den egna sexualiteten.

**Det Fi åstadkommer **med detta vägval är att vi ifrågasätter den förljugna bilden av Sverige som jämställt, öppet och fritt från diskriminering och rasism. Med andra ord ifrågasätter Fi:s politik den värld som SD vill skapa, det är därför vi är varandras motpoler.

Men det gäller partiet SD, och inte nödvändigtvis de många människor som låter sig fångas av deras problembeskrivning och lösning. Vad Fi erbjuder är i stället en vision om ett öppet, rättvist och hållbart samhälle, en vision som tar den nya dimensionen i svensk politik på allvar, för mångfald och allas lika rättigheter, mot nationalism och instängdhet.

En sådan vision måste överskrida vänster-höger-skalan i svensk politik. Lyckas vi inte övertyga de många som idag lagt sin röst på SD om hur en relevant politik ser ut för ett anständigt samhälle under de nya villkor som råder, kommer det svar som SD för fram att bli allenarådande. Vi står inför en demokratisk utmaning som vi alla måste anta.

GUDRUN SCHYMAN

KENNETH HERMELE

Feministiskt initiativ

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X