Annons

Tove Lifvendahl: SD borde inte få skriva borgerlighetens historia

Jimmie Åkesson lyckas bättre än vad Stefan Löfven någonsin kunnat önska i termer av att splittra Alliansen. Varför låter de borgerliga partiledarna detta ske?
Jimmie Åkesson lyckas bättre än vad Stefan Löfven någonsin kunnat önska i termer av att splittra Alliansen. Varför låter de borgerliga partiledarna detta ske? Foto: Henrik Montgomery/TT
Publicerad

Man kan inte annat än förstå den borgerliga väljare som känner sig förvirrad över agerandet i det partipolitiska samarbete som går under benämningen Alliansen. En påminnelse om hur det lät 2015: ”En budgetkompromiss där S gör upp med Alliansen om en gemensam budgetproposition, gör att Alliansen desarmeras som självständig politisk kraft”. Tre år senare är resultatet att Alliansen (utan någon budgetkompromiss) påtagligt försvagats just som självständig politisk kraft, och inom sig är djupt splittrad.

Decemberöverenskommelsen som ingicks i mellandagarna 2014 hade som uttalad ambition att bereda väg för en borgerlig regering 2018. En analys med påföljande slutsats som kvalificerar sig för finalen i tävlingen om tidernas mest obegåvade politiska beslut. Frånvaron av begriplig logik gjorde hittepå-kontraktet svårsålt till alla som befann sig utanför de partibubblor inom vilka DÖ betraktades som den enda vägens politik. Det var inte helt enkelt att förklara varför man avsåg lägga ner sina röster, i stället för att rösta på sitt eget budgetförslag. Moderaterna fick ta de hårdaste smällarna, men liberaler, centerpartister och kristdemokrater hade lika aningslöst klivit på samma tåg. Den mest bisarra effekten var det hårda tryck dåvarande riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) fick utstå – för att han avsåg rösta på det egna partiets politik.

Annons
Annons
Annons