Annons

Tord Hall:Science fiction och verkligheten

En amerikansk förläggare och författare har givit ut en bok om science fiction-genren med titeln ”Framtidens kartläggare”. Stämmer den titeln när det gäller de största hoten mot mänskligheten I dagens situation – atombomben, befolkningsexplosionen och miljöförstöringen? Tord Hall finner I sin recension att två av dessa tre problemkomplex har blivit mycket flyktigt berörda av sf-författarna.

Under strecket
Publicerad

Science fiction eller vetsagan är en genre som är mycket svår att definiera. Den har inga klara gränser. Den innefattar allting som är fantastiskt eller sagolikt, och samtidigt har ett markant inslag av teknik eller vetenskap – med pilen riktad mot framtiden. Liksom i all litteratur finns hela registret från förstklassiga ting till rena dravlet. Platon räknas ofta till vetsagoberättarna, därför att han skrev om Atlantis; författaren till Stålmannen ligger i skalans andra ändpunkt.

Definitionsfrågan, och många andra, behandlas av den amerikanske förläggaren och författaren Donald A. Wollheim i Framtidens kartläggare (Askild och Kärnekull, cirkapris 30:-). översättning och inledning är gjord av Sam J. Lundwall, som själv är expert på vetsagolitteratur.

Ett av inledningskapitlen heter En fråga om trovärdighet. Där gör Wollheim försök till definition av science fiction eller sf. Det blir tre stycken, som tar upp mer än en halv sida. De har alla en huvudpunkt gemensam. De är ”baserade på läsarens frivilliga önskan att tro på de framlagda premisserna. Trovärdighet är den viktigaste faktorn i all skönlitteratur, vare sig den är fantastisk eller ej.”

Annons

Det är en grundprincip för vetsagan som jag inte alls kan gå med på. Det får räcka med två motexempel. Det ena är Jules Vernes ”Från jorden till månen”. Den svenska översättningen bygger på två böcker, som kom ut 1865 och 1873, d. v. s. för ungefär 100 år sedan. Men redan då kunde man sedan länge – tack vare Newton – så mycket mekanik att även elementära skolkunskaper berövade den tekniska apparaturen kring färden varje spår av trovärdighet. Resenärerna skulle ha slagit ihjäl sig redan vid starten lika säkert som om de hade suttit i det jetplan som för några månader sedan rände in i en bergvägg i Sydarabien. Dessutom skulle de ha brunnit upp av friktionshettan på vägen ut ur jordens atmosfär, o. s. v.

Det andra exemplet är Ray Bradburys Invasion på Mars. Där utnyttjas till en början teknikens utveckling under 100 år, men själva handlingsmönstret på Mars är inte alls trovärdigt.

Jules Verne kunde, och Ray Bradbury kan, tillräckligt av sin tids vetenskap för att inse den bristande tekniska trovärdigheten. Men det bekymrar dem föga. De följer den äkta vetsagoberättarens recept alltsedan Lukianos för snart 2000 år sedan. Man börjar alltså med en korrekt miljöskildring, som också stämmer med tidens vetenskapliga nivå. Dessa snuskorn av torra fakta antas sedan förblinda läsarens kritik, varefter tiden är inne för fria fantasier, med bibehållande av korrekthet i oväsentliga detaljer. Avsikten är givetvis att läsaren skall svälja hela berättelsen som möjlig, kanske inte just nu, men i en diffus framtid.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Att Wollheim driver sin orimliga tes om trovärdighet får sin förklaring i Lundwalls inledning, där författaren bl. a. får följande karaktäristik: ”Han tänker och reagerar som majoriteten av sina läsare, han erbjuder dem precis det slags goda science fiction som han själv vill läsa, och hans läsare visar sin uppskattning genom att köpa hans böcker i väldiga upplagor.” Det är ett recept för en framgångsrik förläggare, men samma recept gäller inte för en bra författare eller kritiker. Wollheims bedömning av de olika vetsagoberättarna gör därför inget pålitligt intryck, men detta hindrar inte att boken är nyttig som introduktion och historisk översikt.

Science fiction är till största delen barn- och ungdomslitteratur. Jag känner inte till någon statistik över hur många procent av de vuxna som är inbitna läsare av vetsagor – siffran är dock säkert lägre än 10. Men intrycken under tonåren brukar sitta i länge, och man kan undra hur stort inflytande sf har på ungdomens – och senare också de vuxnas – bild av verkligheten.

Här kan genast invändas att tidningar, radio och TV redan förser oss med en flod av information, som hotar att dränka alla andra kanaler. Men reaktionen på denna flod kan också bli övermättnad och likgiltighet – vi vänder oss mot något annat, och det är här vetsagan kan spela en inte obetydlig roll.

Det har i alla tider funnits ungdom som sett sin framtid hotad av undergång. Fruktansvärda ting har också inträffat. Folk och kulturer har utplånats, men det har trots allt varit begränsade katastrofer, som vi överlämnat till historiker och arkeologer.

För första gången i människosläktets kända historia står vi nu inför en ny situation. Förstörelsen kan bli total. Den kan också bli så grundlig att vår civilisation inte kan repa sig på 1000-tals år – kanske kan den aldrig göra det. Och denna förstörelse kan ske på några timmar.

Detta vet vi alla. De som är äldre, och har haft ett relativt lugnt och lyckligt liv, kan kanske resonera lika cyniskt som Kolingen i Strix, när en läkare hotade honom med att han skulle bli blind, om han fortsatte att dricka träsprit: ”Jag har sett det mesta.”

Men så kan inte ungdomen resonera. Här kan den fruktansvärda satsen bli sann: Vi har ingen morgondag. Detta är den kanske djupaste av de förklaringar som kan anges till ungdomens uppror mot alla godtagna normer, med hela skalan av reaktioner från flykt in i narkotika till ursinnigt revolutionärt patos.

Förutsäger eller återspeglar science fiction dagens situation, framför allt dess tre överväldigande hot: bomben, befolkningsexplosionen och miljöförstöringen? Den mångkunnige Wollheim kan ge besked. Om vi börjar med miljöförstöringen så konstaterar han att den i detta sammanhang behandlats ”ytterst sällan, och då vanligen i samband med överbefolkningen”. Han säger också att ”det förefaller troligt att detta problem kommer att lösas inom överskådlig tid” – en tämligen löst grundad optimism.

Inte heller befolkningsexplosionen har väckt någon större entusiasm hos vetsagoberättarna. Saken är visserligen behandlad redan på 20- och 30- talen i form av planeter som täcks av en enda stad. Men där är allting gott och väl: ingen tänker på de problem – bl. a. i form av neuroser – som ofelbart uppträder i en överbefolkad miljö.

Problemet tas upp mera realistiskt först i Harrisons Make Room! Make Room! (1966) och Brunners Ståplats på Zanzibar (1968). Den senare titeln är suggestiv. Efter en del tidigare kalkyler för Isle of Wight och Isle of Man räknar författaren ut att år 2100 behövs Zanzibars 1 658 kvadratkilometer för att rymma mänskligheten, stående upprätt och packad som sardiner. Här saknar man en fortsättning av kalkylen tills det teoretiska slutstadiet blir ståplats på Tellus.

I två av de tre huvudfrågorna fyller alltså vetsagoberättarna knappast den pretentiösa titeln ”framtidens kartläggare” – nersmutsning och folkträngsel är f. ö. ämnen som hör mera hemma i fack- än skönlitteratur. Men beträffande den tredje frågan – kärnvapen – stämmer verkligen titeln. Wollheim uppger att han som ivrig sf-läsare kände kärnkraftens alla möjligheter mer än tio år i förväg. Han talar också om att han omedelbart efter bomben över Hiroshima blev inbjuden att tala som atomexpert i radio – han borde också ha nämnt att en kollega i ett konkurrerande novellmagasin fick besök av USA:s hemliga polis. Givetvis var de två förläggarna varken spioner eller experter, men bland sina skribenter hade de tekniker och fysiker som blev futurologer genom att läsa facktidskrifter, eller bara sedan länge godtagna standardverk den teoretiska grunden till kärnkraften finns i Einsteins avhandling om den speciella relativitetsteorien 1905.

Ytterligare motivering för sin boktitel får författaren genom den stora roll som vetsagoberättarna spelat för astronautiken och dess pionjärer. Wernher von Braun har t. ex. talat om hur han som pojke blev fascinerad av Jules Vernes berättelser, och troligen har denna läsning för honom haft livsavgörande betydelse.

Som exempel på hur ungdomens revolt mot vedertagna normer återfinns i sf-litteraturen nämner Wollheim bl. a. Mark Geston och Harlan Ellison. Ur deras böcker väljer han ett par citat som ifråga om ordval och ursinne kan försvara sin plats även bland våra mest radikala svenska publikationer.

Vid skalans andra ändpunkt finns eskapisterna, som vill fly undan en outhärdlig verklighet. Här har sedan länge vetsagan erbjudit rika möjligheter. Man lämnar helt enkelt den galna Jorden för att i ett rymdskepp, som bryter genom ljusvallen – 300 000 kilometer i sekunden – söka sig till mera paradisiska världar.

Det skulle nog bli svårt att finna en professionell fysiker, som vill riskera sitt anseende genom att på allvar hävda denna utväg. Men detta hindrar inte, att vetsagan på många punkter kan ge en bild, inte bara av den nuvarande verkligheten, utan också – och det är ju viktigare – av den kommande.

Laddar…
Annons
Annons
Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons