Annons
X
Annons
X

Agneta Pleijel: Schulz ville uppnå barndomens mognad

Bokhösten 2016

Det hejdlösa överskridandet av gränserna mellan realism och fantasi har fått många att jämföra Bruno Schulz med den samtida Franz Kafka. En ny utgåva samlar brev, essäer och noveller av den länge orättvist bortglömde polsk-­judiske författaren.

Bruno Schulz (1892–1942), självporträtt från 1921.
Bruno Schulz (1892–1942), självporträtt från 1921. Foto: IBL

Vad blir kvar till slut? Kanske – det är en förhoppning – upplevelsen av de tätaste sinnesförnimmelser man fick vara med om som barn: ögonblick av solvarm hetta över ögonlocken, av ordlösa förbindelser mellan syn, hörsel och lukt, det vill säga upphävandet av kategorier och gränser till förmån för en känsla av absolut närvaro.

Så föreställer jag mig det ibland. Och ungefär så kan man beskriva berättelserna och bilderna av den polsk-judiske författaren och målaren Bruno Schulz (1892–1942). Han försörjde sig som en tämligen isolerad tecknings- och slöjdlärare i en galicisk småstad, Drohobytj (numera ukrainsk). Men före sin död väckte han uppmärksamhet i det polska kulturlivet genom två berättelsesamlingar, ”Kanelbutikerna” (1933) och ”Sanatoriet Timglaset” (1937).

Medan den några år äldre Franz Kafka blev en ikon på den litterära himlen, har Schulz förblivit mer okänd. Det beror på att det mesta av hans verk förstördes under kriget, och att han själv sköts av en tysk SS-officer utanför det judiska gettot i hemstaden. Bara tack vare en outtröttlig beundrare – den polske poeten och folklivsforskaren Jerzy Ficowski – räddades en del av hans kvarlåtenskap. Annars skulle den, liksom merparten av den rika judiska och centraleuropeiska förkrigskulturen, ha utplånats.

Annons
X

På 60-talet började Schulz skimrande berättelsesamlingar översättas till andra språk (till svenska av Johan Malm 1983 och 1987). Sedan dess har hans stjärna fortsatt att stiga och han har fått en krets av aficionados över hela världen, också i Sverige. Som en gåva till dem utges nu, mycket glädjande, en tredje svensk Schulz-volym: ”Bruno Schulz. Brev. Essäer. Noveller” (Glänta Produktion), i översättning och urval av Emi-Simone Zawall.

Hennes viga översättning kompletteras av ett ­givande förord och presentationer av Schulz ­samtida. Breven har, som Zawall skriver, ”hittats ­utströdda över golv, nedtrampade av soldatstövlar, eller gömda på vindar och arkiv”. De flesta av Schulz adressater är okända här, men tack vare Zawalls notiser ger volymen ett levande porträtt av honom som person, hans krets och tiden, som är 30-talets ominösa uppmarsch mot andra världskriget. Schulz är värd en central position i mellankrigstidens fruktbara mylla, tillsammans med namn som Freud, Kafka, Musil, Einstein, Rilke, Werfel, Tucholsky (många var judar).

Schulz författarskap jämförs ofta med Kafkas (men Schulz är bättre, utbrast en entusiastisk ­Göran Tunström i essäsamlingen ”Under tiden” 1983). ­Kafkas ton är mörkare, men det som förenar dem är det hejdlösa överskridandet av gränserna mellan ­realism och fantasi. I Schulz berättade värld, ofta förmedlad med stor humor av en liten pojke, finns inga skarpa åtskillnader mellan livsformer (växternas och planeternas) och inte heller mellan liv och död.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hans universum formas av en ”demiurg”, en stor poet. Den ligger bortom begrepp som ont och gott. Allt befinner sig i rörelse, allt består av förvandlingar och övergångar. Så målar novellerna, ofta på­började i brev till vänner, fram ett unikt universum, där sinnesintrycken korsar gränserna mellan materia och ande och växer till svindlande kosmogonier, på jakt efter den största gåtan, världens skapelse – ­själva ursprunget.

    Urbilderna. Barnets bilder, före begreppen och det sociala livets begränsningar av barndomens överväldigande sinnesintryck. Schulz kallade barndomen för den ”geniala tidsåldern” och hans mantra som författare var att ”mogna till barndom”. Han, i sitt personliga liv skygg och ensam, kom genom novellsamlingarna i kontakt med samtidens största polska konstnärer – bland dem författaren Witold Gombrowicz och målaren Stanisław Ignacy Witkiewicz.

    Schulz var själv en betydande målare (en oljemålning har räddats) och tecknare. I volymen återges ett antal teckningar – gatubilder av eleganta damer, ­interiörer från glädjehus eller drömbilder – där man kan urskilja Schulz själv, i gestalt av kvinnokönets andlösa dyrkare och begärets fånge. Schulz har ibland kallats för masochist, men teckningarna går också att tolka som allas vår förtvivlade längtan ­efter svar på gåtan: vilka är vi, hur ser den dolda hemligheten om vårt ursprung ut, och var kan vi egentligen känna oss hemma med vår längtan? Inte i den ”så kallade verkligheten”, menar Schulz.

    Den spärrar in oss och snöper oss i sociala konventioner. Vi söker efter en sannare verklighet, ett tema som Schulz fördjupar i essän ”Mytologise­ringen av verkligheten”. ”Verklighetens väsen är ­mening”, hävdar han. ”Andens ursprungligaste funktion är att hitta på ’historier’, berätta sagor”. Våra vardagsord ser han som ”fragment, en kvar­leva från en äldre, allomfattande integrerad mytologi”. Det påminner om skapelsen i Genesis, som sätts igång av Ordet. ”Ordet” och ”meningen” är, hävdar Schulz, det ”urämne” som leder mänskligheten ”in i verklighetens process”.

    I en tid som vår egen, dränkt av bokstavlighet och dokumentära anspråk, är det en lisa att ta del av Schulz syn, som helgar det banala och för det mot mening. Kafka dog innan han fick veta något om Schulz, men Schulz läste tidigt Kafka. Båda uppskattade Rainer Maria Rilke och Thomas Mann i sviten om Jacob och hans bröder. Schulz filosofiska poetik grundas i fantasin och språket. Han ser all poesi som ”mytologisering, en strävan efter att återskapa myten om världen”.

    Här får vi ta del av Schulz essä om Witold ­Gombrowicz roman ”Ferdydurke”. Schulz delar Gombrowicz dyrkan av det ”omogna”, det ännu inte färdigskapade, men polemiserar respektfullt mot kollegans vördnad för ”förstarangsförfattare”. Den hierarkin fanns inte för Schulz, hur kräsen han än annars var i sin litterära smak. Här finns också Schulz hyperintressanta essä om Franz Kafka – från början ett efterord till Kafkas ”Processen”, som introducerade honom för polska läsare 1936 (översättningen tillskrevs Schulz, men var utförd av hans fästmö Józefina Szelinska).

    Schulz läser Kafkas roman i ett teologiskt perspektiv, som ”en del av en mystisk kvarlåtenskap, gemensam för alla tider och alla folk, som alltid uttryckts på ett egensinnigt och privat språk, det uppdiktade språk som florerar inom vissa esoteriska kretsar och skolor”. Man påminns om religions­filosofen Gershom Sholem, som kallade Kafka en ”kabbalistisk” författare. Kabbala betyder ”tradition” på hebreiska, och var den stränga judiska filosofiska skola som genom frågor ville närma sig den gudomliga naturens ordning. Vill man se det så, är både Kafka och Schulz kabbalistiska författare.

    Schulz ser Kafka som en gudsförnekare, men en som in i märgen har kränkts av Gud, som i sin ofattbara storhet stänger ute människan från sin upphöjda sfär. Därför målar ”Processen” upp en sjaskig pseudovärld, ”en parallell dubbelverklighet”. Men för Kafka ”är denna verklighet bara ett löst hud­lager, ett lätt hölje som han drar av för att sedan kunna lägga över och transplantera till sin egen transcendenta värld och verklighet”. Schulz och Kafka var assimilerade judar men Schulz läser Kafka i återskenet av en avlägsen men verkande tradition. Det är insiktsfullt och, skulle jag tro, riktigt.

    Brev avspeglar alltid en relation och genom det olika facetter av brevskrivarens personlighet. Genom Zawalls upplysningar om brevens mottagare förs vi in till författarskapets verkstadsgolv. Många av mottagarna, judiska eller inte, dödades under nazismen, några i krigets slutskede. Vi får bokstavligen känna av hur Schulz värld och krets förintades. Men i breven möter vi Schulz i vardagen, ensam och klagande över depressioner och sjuk­domar. Han skriver till kollegor, tjänstemän och konstnärsvänner, men lättsammast och uppriktigast när han riktar sig till kvinnor. I breven till ­väninnan Romana Halpern får vi följa faserna i hans olyckliga förlovning: den bröts, återupptogs och bröts igen. Schulz hörde, som Kierkegaard och Kafka, till de vankelmodiga fästmännen. Juna (smeknamnet på fästmön) älskade honom mer än han henne, skriver han, men han var djupt fäst vid henne, som en bro till den nyckfulla världen.

    Vid sin död var Schulz sedan länge sysselsatt med en tredje prosavolym, som bar titeln ”Messias” och arbetet med boken nämns i breven. Schulz lyckades i gettot överlämna manuset till en okänd person i Drohobytj. Det har aldrig återfunnits. Under sin sista tid i gettot, vars invånare dag för dag hämtades till likvidering, förlängdes hans liv genom uppdraget att dekorera en naziofficers villa med väggmålningar. Också de ansågs länge förkomna, men återfanns sensationellt nog i början av 2000-talet (och befinner sig nu i Yad Vashem i Jerusalem).

    Han hade för avsikt att fly ur gettot; vänner i Warszawa var beredda att hjälpa honom. Han dröjde för länge och sköts under en aktion den 19 november 1942. Det datumet samlas idag en stor skara beundrare i hans hemstad, där han har fått ett museum. Hans prosavolymer på svenska var under många år omöjliga att uppbringa, också antikvariskt, men i samband med utställningen på Judiska museet i Stockholm 2011 om Kafka och Schulz utgavs de på nytt i en volym i (nu tillgänglig som Print-on-demand hos Norstedts).

    Schulz berättelser är förtätade och måste läsas långsamt. Men då kan de veckla ut sig som japanska blommor i läsarens sinne, ja som friska urbilder i barnets magiska fantasi. De fyra novellerna i volymen – ”Drömmarnas republik”, ”Hösten”, ”Fäderneslandet” och ”Kometen” – är mästerligt tolkade, med frihet och lätthet. Förra översättningen var inte dum, men översättningar åldras och fick man önska något vore det en nyöversättning av Emi-Simone Zawall av Bruno Schulz hela författarskap.

    Annons

    Bruno Schulz (1892–1942), självporträtt från 1921.

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X