Recension

Schultze gets the bluesSchultze gets the blues

Under strecket
Publicerad
Annons

Sent omsider har Stockholms filmfestivals vinnare år 2003, den tyska Schultze gets the blues, tagit sig hit. Den gjorde inget större väsen av sig då – den var en helt otippad vinnare – och har inte gjort det senare heller. Det är en mycket lågmäld historia.
Schultze är en ensamstående farbror med väl tilltagen ölmage, byxor med jättegylf och hängslen och klassisk ”kanna” på huvudet bosatt i en stillsam ort i östra Tyskland. När vi träffar honom blir han just avtackad efter ett långt liv i gruvan. Nu har han all tid i världen att göra vad han vill, som hans öldrickande kompisar säger. Men vad? Schultzes kännemärke har varit att han spelar polka på dragspel. Men en kväll råkar han höra en bluesslinga på radion och plötsligt blir han som besatt. Han kan inte få låten ur huvudet. Ur hans dragspel kommer inte längre polka utan sydstatsblues. Korven byts ut mot jambalaya. Det bär sig inte bättre än att han bli ivägskickad till den tyska musikfestivalen i den amerikanska vänorten i Texas. Men den är alldeles för tysk för honom. Han drar vidare per båt djupt in i de ångande träskmarkerna på jakt efter sitt livs nya melodi. Och där någonstans går filmen vilse. Det liv som man tror äntligen ska ta sin början rinner ut i intet. Människorna han möter verkar rent slumpmässigt utvalda, som om filmen övergår från spelfilm till dokumentär.

Schultze gets the blues känns som en väldigt Roy Anderssonsk film med sina långa stillastående tagningar, tablåliknande scener och ordkarga personer, men utan Andersson existentiella svärta eller ironiska samhällskritik. Det blir en bitvis charmig men ändå riktningslös resa.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons