Schizofrena lappkast mellan flams och allvar

Under strecket
Publicerad
Annons

Rosie Thomas
Damien Jurado
Mondo, fredag.

4Det är tur att Rosie Thomas inte sjunger som hon pratar. Den 26-åriga singersongwriterns klassiska folkrockstämma är besläktad med Joni Mitchell och Tori Amos, men när hon andaktsfullt låtit sista ackordet klinga ut på någon av sina eftertänksamma melodier skiner hon upp i ett varggrin och flabbar och tackar förtjust med ... smurfröst.
Thomas, aktuell med sitt andra album ”Only with laughter can you win”, är på turné med sin mer etablerade Sub Pop-kollega och samarbetspartner Damien Jurado. På Mondo växlar hon mellan piano och akustisk gitarr, en elgitarrist kompar båda artisterna när så krävs.
Rosie Thomas har onekligen en bärande, om än inte så personlig röst, anslaget är finstämt, subtilt, bitvis sakralt. Vissa av låtarna är alltför likartade och flyter ihop, men det stora problemet är att hon uppenbarligen inte litar på att det räcker med musiken. De schizofrena lappkasten mellan den allvarliga Rosie och Rosie som flamsar hysteriskt river systematiskt
ner stämningen var fjärde minut. Sådan här musik bygger ju på att artisten vågar blotta sig och vara allvarlig inför publiken.
Efter en paus kliver Damien Jurado upp på scenen, också med akustisk gitarr, inledningsvis flankerad av Thomas som sjunger stämmor.
Han är en rejäl kille i storlek xxl, och det är inte utan att man blir lite överraskad över att någon som ser ut som en rugbyspelare på dåligt humör kan klämma ur sig så känslosamma, innerliga kompositioner. Jurado gör en hudlös tolkning av Nick Drakes ”Fly”. Har man inte lyssnat mycket på honom eller Rosie Thomas framträder skillnaden dem emellan tydligt på scen; Jurados låtmaterial griper tag på ett helt annat sätt än hennes, och han ser ut att mena varje, smärtsamt framtvingat ord. Mot slutet bjuder han på lite snabbare, lättsammare material som funkar precis lika bra som det mer svårmodiga.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons