Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

På scen Scenkonst kul som ett tivolibesök

Förföriskt är ordet för det senaste tillskottet i Stockholms museivärld, Scenkonstmuseet och dess basutställning ”På scen”. SvD:s Eva Bäckstedt känner sig nästan som på tivoli i en skur av intryck.

Interaktivitet är ett stort inslag på nya Scenkonstmuseet.
Interaktivitet är ett stort inslag på nya Scenkonstmuseet. Foto: Jeanette Hägglund

På scen

Genre
Utställning
Var
Scenkonstmuseet

Sibyllegatan 2. Pågår tills vidare

Redan byggnaden är förförisk, det gamla Kronobageriet på Sibyllegatan, med sin stränga 1600-talsfasad, svarta fönsterluckor, och interiörer med grova träbjälkar. Här har Musikmuseet hållit till sedan 1979, men för ett antal år sedan beslutades att museet skulle utvidgas till att också visa de statliga teater- och danssamlingarna, och dessutom Marionettmuseets samlingar. Ett museum för scenkonst, alltså, och nu har det öppnat.

Och visst är det nya museet på många sätt lyckat – generöst, interaktivt och en fröjd för ögat. Från den nya, bekväma entrén leder en passage in till utställningarna via ett mörkt rum med svagt upplysta jättedroppar i glas hängande från taket, delar av en scenografi som donerats av Judiska teatern – en drömskt vacker installation.

Sedan följer ett kuriosakabinett, med diverse föremål ur museets samlingar i montrar från golv till tak. Vilken urvalsprincipen har varit framgår inte. Kanske har man helt enkelt valt sådant som ser just kuriöst ut och är snyggt ihop.

Annons
X

Fast nog vore det kul att få veta något om de föremål man tittar på. Vad är det för en surrealistisk gitarr som visas i en av montrarna? Och varifrån kommer den gråa kontorsskrivmaskinen? Jag hoppas att museet kostar på kuriosakabinettet en utförlig innehållsförteckning, även om också det är en installation.

Annars är bottenvåningen ägnad åt marionetteater, med mängder av dockor, somliga välbekanta, inte minst från tv, andra mindre kända. Huvudnumret är Franciszka Themersons stora, magnifika dockor från Michael Meschkes uppsättning av ”Kung Ubu” 1964. Men yngre besökare lockas antagligen mer av de interaktiva stationerna, särskilt den där man får pröva på att manövrera ett par små marionettskelett.

Prova-på-stationer finns i varje avdelning. Mellanvåningen ägnas åt dans och teater, och där kan man se sina egna rörelser bli till dans på en skärm. Man kan posera framför en annan skärm där det strax dyker upp ett fotografi av någon aktör ur det förflutna som intar samma pose. Eller så kan man sätta sig och se sitt eget ansikte förvandlas till – tja, något helt annat, med hjälp av virtuell teatersminkning. Att den som är tillräckligt liten också kan klä ut sig i teaterkostymer behöver väl knappast sägas.

På översta våningen, som handlar om musik, kan man bland mycket annat sampla ihop sin egen komposition av inspelningar med instrument i samlingarna. Och så kan man i detalj fördjupa sig i en elgitarr av märket Hagström med hjälp av en genomskinlig pekskärm. Hur allt detta går till är en gåta, men uppenbarligen ger tekniken numera möjligheter att åstadkomma de mest häpnadsväckande ting.

Historisk teaterkostym. Foto: Adam Wrafter

Med mer traditionella grepp gör museet också ett antal nedslag i några särskilda teateruppsättningar – uruppförandet av August Strindbergs ”Ett drömspel”, Karl-Birger Blomdahls opera ”Aniara”, och Alf Sjöbergs uppsättning av Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan” 1969 – med syftet att bland annat visa hur många olika yrkesgrupper som medverkar i en teateruppsättning.

Här finns naturligtvis också mängder av föremål, som historiska musikinstrument, en teaterdräkt från Ludvig den XIV:s hov, bröderna Herreys guldstövletter och Anneli Alhankos tåspetsskor, dräkter och scenografier av Isaac Grünewald och Sven X-et Erixson, Birgit Cullbergs röda klänning från baletten ”Soweto”, filmer där några av våra mest namnkunniga skådespelare berättar och visar hur de arbetar. Och så vidare, och så vidare.

Och det är väl möjligen det som är problemet. Museet har medvetet avstått från att göra basutställningen kronologisk, men eftersom det är svårt att hitta någon annan röd tråd känns störtfloden av effekter, intryck och interaktiva uttryck rätt ostrukturerad.

Något vidare grepp om den svenska scenkonstens historia får man följaktligen inte, men det är vackert, fantasifullt och kul, och borde sitta som en smäck för barnfamiljer. För egen del tycker jag att effekten blir ungefär som ett tivolibesök, härligt medan det pågår, men lite tomt efteråt. Förföriskt är, som sagt, ordet som inställer sig.

Mot den bakgrunden känns det bra att avrunda besöket med den tillfälliga utställningen ”… and it’s gone”, en installation av Carina Reich och Bogdan Szyber i bottenvåningen. Den är mycket stillsam, och dessutom tankeväckande.

Fasaden på den gamla Kronobageriet på Sibyllegatan i Stockholm. Foto: Jonas André
Annons

Interaktivitet är ett stort inslag på nya Scenkonstmuseet.

Foto: Jeanette Hägglund Bild 1 av 3

Historisk teaterkostym.

Foto: Adam Wrafter Bild 2 av 3

Fasaden på den gamla Kronobageriet på Sibyllegatan i Stockholm.

Foto: Jonas André Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X