Recension

DinosauriaYstra dinosaurier tänker som vi

Katarina Krogh Engelsen och Johan Hafezi i ”Dinosauria” av regissören Nils Poletti.
Katarina Krogh Engelsen och Johan Hafezi i ”Dinosauria” av regissören Nils Poletti. Foto: Jonas Jörneberg

”Dinosauria” på Turteatern är en häpnadsväckande yster genreblandning av resor i tid och rum, knastrig dokumentär, skuggspel och interaktiv barnteater.

Under strecket
Publicerad
Annons

Dinosaurier har en fascinerande dragningskraft på barn. Skräcködlorna intar barnkulturen med mängder av böcker som spänner mellan fakta och fiktion, tecknade filmer, spel och leksaker. Alla vet hur de ser ut, men ingen har sett dem. Ibland återuppstår de utdöda djuren på scenen, för att berätta om existentiella frågor, natur och kultur, rädslor och samspel, som i Mia Törnqvists fina pjäs ”Dinosaurierna”.

Med Turteaterns ”Dinosauria” får barnpubliken (6-9 år) sitt lystmäte av urtidsdjur och äventyr. Publiken placeras i ett trångt vitt tält, det är tätt och nära mellan scen och salong. Vi förflyttas 170 miljoner år bakåt i tiden, för att möta jätteödlornas liv och tankar. Det visar sig att de tänker på ungefär samma saker som vi: mat, frihet och kärlek. Nils Polettis uppsättning är en häpnadsväckande yster genreblandning av Cosmonova-upplevelser av resor i tid och rum, knastrig tv-dokumentär med förment objektiv speakerröst, skuggspel och interaktiv barnteater, där publiken bjuds in att delta med synpunkter, idéer och sång. Jag såg föreställningen med ett gäng förstaklassare som omedelbart och ostoppbart gav sig hän i spelet. Tur att skådespelarna Johan Hafezi och Katarina Krogh Engelsen spelar utan skyddsnät med full koll på läget.

Annons
Annons
Annons