X
Annons
X
Recension

Going astray Lyxigt att gå vilse med Franzén

Dansmuseet bjuder vardagslyx med Helena Franzéns nya verk "Going astray". Tre unga dansare och livemusiker skapar ett poetiskt kammarverk om att gå vilse, skriver Anna Ångström.

Ville Oinonen i ”Going astray”, om att gå vilse. Foto: Håkan Jelk

Vi behöver gå vilse ibland för att upptäcka det oväntade eller finna oss själva. Denna insikt delar koreografen Helena Franzén med poeten Tomas Tranströmer. Om hans diktjag söker en skogsglänta, så undersöker hon hur vi orienterar oss i tid och rum. Franzéns rörelsepoesi ger fysisk gestalt åt existentiella vindlingar, ofta i stringent koreografi byggd på teman med variationer och i tätt samarbete med kompositören och musikern Jukka Rintamäki.

I höstas blev "Out of reach" avslutning på en imponerande stark triptyk, ett dimhöljt verk med både knivskarpa och dunkla ögonblick. Det nya stycket "Going astray" är ett poetiskt kammarverk för tre dansare, en ljussättning som spelar med mörker, värme och kyla samt följsam livemusik där luft silad genom en tuba och ackord från en harpa skapar en speciell atmosfär i en värld av ekon.

Ville Oinonen i ”Going astray”, om att gå vilse.

Foto: Håkan Jelk Bild 1 av 2

Johan Forsberg, Isac Hellman och Ville Oinonen i ”Going astray” på Dansmuseet.

Foto: Håkan Jelk Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X