Annons

Hans-Roland Johnsson:Satyrerna var dramatikens bröderna Marx

Vinguden Dionysos följe av satyrer var barnsliga, fega och slarviga men också oskyldiga och mänskliga i sin låghet. En ny antologi riktar ljuset mot de försummade satyrspelen och för bland annat fram teorin att de fungerade som förlösande korrektiv till tragediernas blodiga uppgörelser.

Publicerad

Tragedin och komedin tillhör det klassiska Greklands mest beundrade konstnärliga skapelser, och de 32 tragedier (av Aischylos, Sofokles och Euripides) och 11 komedier (av Aristofanes) som i dag ännu finns bevarade av det stora antalet dramer som skrevs från slutet av 500-talet till början av 300-talet f Kr vinner ständigt ny publik. I Athen framfördes pjäserna vid årliga teaterhögtidligheter som pågick i flera dagar. Den största festivalen var den så kallade Dionysosfestivalen, eller de stora dionysierna, som ägde rum i månadsskiftet mars/april och till vilken vanligtvis tre tragöder och fem komediförfattare bidrog med helt nyskrivna verk. Den burleska och fräcka komedin spelades således sida vid sida med den allvarliga och upphöjda tragedin och den värderades inte, så vitt vi vet, lägre än denna. Till Dionysosfestivalen skrev var och en av tragöderna en triologi, det vill säga tre tragedier som framfördes i följd under en och samma dag och som tematiskt anknöt till varandra. Komediförfattarna bidrog endast med ett verk var.

Tragedin och komedin var emellertid inte de enda slags dramer som framfördes vid teaterfestligheterna. Utöver de tre tragedierna skrev tragöderna också en fjärde pjäs, ett satyrspel, som spelades efter själva triologin. Denna fjärde pjäs var i jämförelse med tragedin ett kortare, muntert stycke, som behöll tragedins allvarliga inramning men i vilken tragöden skämtsamt kunde anspela på händelser i de föregående tre tragedierna. En förlorad triologi av Aischylos om de öden som drabbade kung Oidipus familj, till exempel, avslutades med satyrspelet ”Sfinxen” som antagligen på ett underhållande sätt behandlade hur Oidipus löste sfinxens gåta och därigenom befriade staden Thebe från dess skräckvälde. Det är för övrigt tankeväckande att Aischylos, som för oss snarare representerar en högtidlig och nästan arkaisk stil, under sin samtid, som vissa antika källor indikerar, var känd som en framstående författare av satyrspel.

Annons
Annons
Annons