Annons

Jonas Andersson:Satans tragiska kamp för oberoende

Satan i ”Det förlorade paradiset” påminner om vår tids moderna människor, när de i sin strävan att framstå som unika liknar varandra intill förväxling. Ingvar Björkesons nytolkning av John Miltons berömda epos är vacker och levande.

Uppdaterad
Publicerad

Sjung, Himlens musa. John Miltons höga ambition att med ”Det förlorade paradiset” mäta sig med Homeros och Vergilius märks redan i eposets början. Dikten följer den klassiska epikens konvention att rikta en invokation till en sångmö, och Milton gör rentav anspråk på gudomlig inspiration genom att vända sig till Himlen.

Detta medan den figur som starkast bidragit till verkets berömmelse kommer från rakt motsatt håll. Det är visserligen sant att Lucifer från början var en ljusets ängel, men Milton börjar på klassiskt vis mitt i handlingen – in medias res – och den fallne ängeln, kallad Satan, befinner sig då i helvetet, för att så småningom sammankalla sitt anhang till uppror mot den himmelske förtryckaren.

Annons
Annons
Annons