X
Annons
X
Recension

Inte hela världen? Sarkasmerna flödar på dysfunktionell söndagsmiddag

Med "Inte hela världen" har filmregissören Xavier Dolan gjort sin minst utsvävade och mest koncentrerade film hittills. Det 28-årig underbarnet har tagit ännu ett steg i sin mognad.

Foto: Scanbox

"Juste la fin du monde" ("Bara världens slut") är originaltiteln på den franske dramatikern Jean-Luc Lagarces mest spelade pjäs. Han dog i aids 38 år gammal 1995. Det är en märkvärdig text, med spår av såväl Pinter och Duras som Strindberg, men kanske främst inspirerad av Lagarces eget liv som konstnärligt underbarn. Temat skapar också en direkt koppling till det senaste filmdecenniets mesta wunderkind, Québec-sonen Xavier Dolan, som nu tagit sig an pjäsen.

"Inte hela världen?" – som filmen torftigt översatts till – tar sin början när den obotligt sjuka författaren Louis (Gaspard Ulliel) återvänder till den familj han inte träffat på över tio år för att meddela sin nära förestående död. Våndan är stor. I den sydfranska provinsen väntar den uppskruvat fördragsamma mamman (Natalie Baye); den förbittrade storebrodern (Vincent Cassel); lillasystern (Léa Seydoux), som fast i flickrummet framstår som en fransk kusin till Gwyneth Paltrows anemiska särling i "The Royal Tenenbaums". Bordet är med andra ord dukat för dysfunktionell söndagsmiddag med flera kryddade neuroser, om än inte utan en viss fruktan för att alltför mycket av Lagarces grammatiska känslighet lätt skulle kunna gå förlorad i Dolans pop-romantiska lapptäcksestetik.

Foto: Scanbox Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X