Annons
X
Annons
X

Cecilia Sjöholm: Sarah Kofman gjorde filosofi av katastrofen

När fascismens spöken nu åter vaknat växer intresset för den franska filosofen Sarah Kofman, vars tänkande i djupet präglades av Förintelsen och dess inverkan på hennes liv. Nu finns hennes filosofiska självbiografi på svenska.

Sarah Kofman (1934–1994).
Sarah Kofman (1934–1994). Foto: IBL

Vem är jag? En enkel fråga, så svår att besvara. Inte minst för en filosof, som lärt sig av Sigmund Freud och Friedrich Nietzsche att jaget är underställt krafter som det inte självt kan förstå eller kontrollera. Nietzsches ”Ecce homo” sticker givetvis ut i genren filosofiska självbiografier. Filosofen Sarah Kofmans självbiografi ”Rue Ordener/rue Labat” (1994), som gavs ut strax innan hon dog vid 60 års ålder, och som nu kommit i en fin översättning av Daniel ­Pedersen (Bokförlaget Faethon), hör också till dem som utmärker sig.

Det är ingen slump att Kofman gjorde som Nietzsche och skrev om sig själv: hon var en av sin tids mest lysande Nietzscheläsare. Kort efter att själv­biografin kommit ut tog hon sitt liv, på Nietzsches födelsedag i oktober 1994. Hon lämnade ett tomrum som ingen kunde fylla. Kofman var en sällsynt insiktsfull läsare av och samtalspartner till dem hon skrev om: William Shakespeare, Immanuel Kant, Jacques Derrida och många andra. Hon sprängde gränsen mellan sig själv och textens ­Andre. I läsandet blev hon själv till som en unik röst.

Det är inte ovanligt att en kvinnlig filosof av eftervärlden främst associeras med sin biografi. Och lika ofta framställs hon som en mer eller mindre tragisk figur, som Mary Wollstonecraft eller Simone de Beauvoir. Kofmans svar på detta var inte att fjärma sig från historien om sitt liv och att göra filosofin till något annat. I stället gjorde hon tvärtom: hon skrev in livshistorien i den filosofiska texten. Biografin spelar roll både i hennes läsningar av andras skrivande och i reflektionen kring det egna författarskapet. Den blir till en del av filosofin.

Annons
X

”Rue Ordener/rue Labat” är nästan provocerande kortfattad. Men den är som extra tät materia: barndom, historia, politik, psykoanalys, filosofi – allt ryms ändå. Den första scenen tar oss rakt in i det frans­ka sveket mot den judiska befolkningen under Vichyregimen. Fadern blir deporterad i samband med den stora massarresteringen under Vélodrome d’Hiver-räden och dör ett år senare i Auschwitz. ­Därefter ­följer beskrivningen av moderns kamp för att tillsammans med sina sex barn hålla sig gömd ­undan Gestapo i Paris. De får hjälp av en kvinnlig vän till familjen. Och här börjar en historia som är en psykologisk thriller. ”Moma”, som väninnan kallas, börjar alltmer invadera lilla Sarahs inre. Resultatet blir att hon slits itu mellan två modersfigurer.

I berättelsen möter vi en biologisk, judisk mor som är våldsam och svartsjuk, och en sekulär, ­modern fostermor. Moma, som räddat den judiska familj som Sarah tillhör, representerar ett överflöd av kärlek och resurser. Samtidigt är hon, obegripligt nog, antisemit. Mellan de två mödrarna uppstår ett kraftfält som kan läsas psykoanalytiskt. Barnet och senare författaren Sarah slits sönder av skuld. Hon befinner sig utan utväg mellan två mödrar. Ingen vis kung Salomo dyker upp, som i Bibeln, för att avgöra vem som är den goda eller onda modern.Det goda och det onda är begrepp som blir utbytbara och flytande.

Samma flytande gränser återfinns i berättelsen om vad som händer familjen. Här suddas skillnaden ut mellan individ och kollektiv, privatliv och politik. Den polis som knackar på familjens dörr för att föra bort fadern gör det motsträvigt. Det är fadern själv som stiger fram, kanske som en gest av passivt motstånd. Resultatet blir att han lämnar hustru och barn. Begår han en akt av mod eller obegriplig feghet? Fostermodern Moma gömmer familjen under hela kriget med fara för sitt eget liv. Samtidigt gör hon allt hon kan för att fjärma lilla Sarah från ­hennes judiska identitet. Den biologiska modern, i sin tur, är mot slutet av kriget fylld av hämndkänslor. Då hon vill få tillbaka sin dotter sker det lika mycket av hat mot Moma som av kärlek till Sarah.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vad är kärlek, vad är hat? Vad är skuld, vad är hämnd? Det är i skärningspunkten mellan dessa svårbestämbara krafter som Kofmans skildring framstår som så relevant. Allting har betydelse, men ingenting kan fixeras. Föreställningen om värden som godhet och ondska ifrågasätts och urholkas. Skildringarna av mödrarna är tydligt färgade av det lilla barnets fantasier, märkta av begär och sexualitet. Vad som träder fram är begärets och driftens makt att forma vår inre värld.

    Kofman beskriver ofta trauman, både historiska och personliga. Hennes texter är märkta av en ­särskild historisk erfarenhet. Hon skriver efter ­För­intelsen, efter minnet av en barndom i spillror, och lämnar egentligen aldrig dessa katastrofer.

    Kofman har länge varit mindre läst än kollegan Jacques Derrida och läraren Gilles Deleuze. Kanske beror det helt enkelt på att hon är kvinna – och skriver om det. (Hon förvägrades också länge en professur vid Sorbonne där hon undervisade). Men det kan också bero på att hennes texter är märkta av minnet av Förintelsen. Då hon skrev (mellan 60- och 90-talet) betraktades Förintelsen som något som aldrig kunde upprepas. Idag, då fascismens och antisemitismens spöken väckts igen, då krigshärdar sprids och apokalyp­tiska hot mot frihet och demokrati tornar upp sig, ter sig en sådan optimism långtifrån självklar. Katastrofen ligger inte bara bakom oss, den ligger kanske också framför oss. Det är då heller ingen slump att vi läser Kofman igen.

    Samtidigt med Kofmans självbiografi ger Bok­förlaget Faethon också ut hennes ”Kvävda ord” från 1987 (övers: Daniel Pedersen och Olof Bortz). Här återfinner vi Kofmans far. Hon läser Robert Antelmes vittnesmål från ett förintelseläger. Det är en febrig text, och orden blir ibland ”förmedlade” av hennes döde far. Genom den döda faderns skugg­lika närvaro blir identifikationen mellan läsaren (Kofman) och vittnet (Antelme) ofta fullständig. ­Antelme blir hennes far. Därmed är det också som om hon själv vore vittne till Förintelsen. Det är svårt att inte läsa ”Kvävda ord” självbiografiskt. Men ­texten är inte ett dokument över ett själstillstånd. Den är ett filosofiskt samtal, i dialog inte minst med Maurice Blanchots ”Katastrofens skrift”, som också handlar om det outsägliga.

    Att Sarah Kofman översätts idag, och att hon börjar nämnas och citeras igen efter att det varit tyst om henne en tid, handlar kanske om att hon uppfattas som sann. Men det är inte sanning som metafysik som präglar Kofmans filosofiska projekt; det är sanning som ord och skrivande. Allt filosofiskt tänkande börjar med läsande. Därmed öppnar vi också dörrarna för ett omvärderande av exegetikens och kommentarens tradition. Det är en tradition som, enligt Kofman själv, av många betraktats som typiskt kvinnlig. Författare som Hélène Cixous och i Sverige Mara Lee ligger nära Kofman i det ­aktiva läsandet.

    Kofman själv läste mest män. Men överallt var relationen till det kvinnliga inskriven. Ett av hennes stora teman var just filosofins och psykoanalysens mystifierande av det kvinnliga – för Kofman ett tecken på ett splittrat filosofiskt subjekt. I hennes läsningar är filosofen en gåta också för sig själv. Texten spricker, vecklar ut och blottar sig. I Kofmans läsningar finns det ingen skillnad mellan ­original och kopia. Läsningen blir till tänkande.

    I ”Nietzsche et la métaphore” (1972) beskriver Kofman i Nietzsches efterföljd det mänskliga medvetandet som resultatet av en metaforisk drift. Dess ursprung, kroppslig njutning ­genom dans och musik, har täckts över och glömts bort. Medvetandet kontrollerar på sätt och vis sin omvärld. Priset är att den mänskliga kroppen främmandegörs och underställs. Kofman pekar på att Nietzsche likställer den metaforiska driften med skapandet av begrepp. Det begreppsliga ­språket är resultatet av en drift att underordna sig världen. Men begreppen utgör också en alldeles särskild utmaning för filosofin; filosofin springer ju själv ur begrepp. Begrepp som rätt­visa, moral och sanning ter sig som ”goda” men är egentligen också resultatet av en drift att skapa ordning och hierarkier.

    Filosofin döljer ofta en avgrund mellan kropp och begrepp, drift och abstraktion. Kofman för­söker inte överbrygga avgrunden. Och som Victoria Fareld påpekar i ett välskrivet efterord är kroppsligheten starkt närvarande i självbiografin som också blir feministisk.

    Men Kofman ser också att den metaforiska driften har oss i sitt våld; det går inte att tänka, läsa och skriva utanför den arkitektur som det metaforiska språket skapar.

    Både den filosofiska texten och den litterära var för Kofman i någon mån en självbiografi, om än en kodad och gåtfull sådan. Ett av hennes tidiga verk heter också ”Autobiogriffures”, där hon letar sig in i E T A Hoffmans roman ”Katten Murrs tankar om ­livet”. Det är en ”dubbelroman” om en katt å ena ­sidan och en kapellmästare å den andra. Som ­Kofman läser den vittnar texten om omöjligheten att upprätthålla klara gränser mellan kulturens högborg och det som faller utanför. Romanen pekar in i ett gränsland som bara kan formuleras med ­metaforer; det handlar om tankens oavbrutna kamp mot en kropp som inte låter sig tyglas. Titeln kan inte riktigt översättas till svenska: franskans griffures betyder ungefär skrap – eller klösmärken. På franska sägs det också att den som skriver obegripligt skriver som ”kattklös”. På många sätt handlar ”Autobiogriffures” om den manliga filosofens bortträngda begär som träder fram som märken av ”kattklös”.

    Kofman har så mycket att ge oss. Men vi behöver befria henne från den mytiska aura som självmordet lagt kring henne. För hon är inte bara traumats och katastrofens filosof. Hon är också begärets och förvandlingens författare. Hennes böcker om Sokrates, Platon, politik, ideologi och om kvinnans plats pekar mer mot möjligheter än mot katastrofer. Hon vänder på alla begrepp om död och liv, och om vad en människa kan vara. Frågan är då inte vad katastrofen gör med oss. Frågan är vad människan kan bli.

    Annons

    Sarah Kofman (1934–1994).

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X