Perfect Guide

Sarah Klang: ”Allt handlar om hjärtesorg”

Sarah Klang är öppen på sociala medier och följarna – och publiken – älskar henne för det. Men det är inte okomplicerat. SPG träffar sångerskan för att prata om genombrott och psykisk press.

I en rabatt på Djurgården ligger en trädgårdsmästare på knä. I närheten breder jättelika rabarberblad ut sig. En förskoleklass leker under de stora trädens kronor och en rad solrosor kämpar för att inte knäckas av vinden. Platsen är Rosendals trädgård en tisdag i slutet av september, himlen är klarblå och luften sådär krispig att man inbillar sig att hösten kanske är okej ändå.

Annons

Sångerskan Sarah Klang sitter utomhus under en pergola med vinrankor och ska precis börja berätta om sitt nya album när en ung tjej kliver fram.

– Ursäkta, förlåt. Men jag har lyssnat på din musik så mycket, låtarna är som mitt inre på något sätt, säger hon nervöst och drar upp tröjärmen för att blotta en tatuering som visar sig föreställa Sarahs ansikte.

– Fy fan vad sjukt. Jävlar vad mäktigt! ropar hennes uppenbara idol och tar en bild på tjejen som hon sedan lägger upp på sitt Instagramkonto.

När tjejen går därifrån frågar jag Sarah hur det där kändes.

– Konstigt och fett på samma gång. Jag fattar ingenting när sånt händer. Man bara ’jaha, där har hon mitt ansikte på armen’. Och så är det en pisscool och snygg tjej dessutom. Det känns riggat.

Vi förflyttar oss till ett bord i solen. Sarahs vita cowboyboots krasar mot gruset. Framför mig, i mönstrad klänning och himmelsblå kappa, har jag tjugosjuåringen från Göteborg som tog musiksverige med storm förra året. 2016 släppte hon debutalbumet The milky way som gjorde att några av Sveriges mest meriterade musikkritiker gick upp i falsett. Men det var 2018 som blev det stora genombrottsåret, där hennes musik – pop med influenser från americana och country – gav henne en nominering som Årets nykomling vid Grammisgalan. I år var hon tillbaka och vann kategorin Årets alternativa pop. Hon har också hunnit agera förband åt folkpopduon First aid kit, uppträtt i På spåret, gjort musik till reklamfilmer och turnerat. I somras gjorde hon masssor av gig. Jag frågar om det varit intensivt, att på kort tid gå från att vara i princip okänd till att stå mitt i rampljuset:

– Det tog ett tag att fatta att jag slagit igenom. Liksom, hur vet man ens att man gjort det? Kanske var det när jag började få bioinbjudningar från Micael Bindefeld där det står typ ’du får gå på Lejonkungen med en person’, säger hon med förställd röst och himlar med ögonen.

– Tänker jag för mycket på att jag blivit känd blir jag extremt självmedveten och får ångest. Jag är nog en typiskt hysterisk kvinna med mycket katastroftankar, hade jag levt på 50-talet skulle jag blivit inlåst.

Vad är det du oroar dig för?
– Att allt det roliga ska ta slut. Sen nojar jag över att jag inte ska vara en respekterad musiker för att jag är så babblig. Egentligen vill jag ju vara en mystisk Nina Persson.

Foto: Jesper Florbrant

Sarah Klang är till största del uppvuxen i Göteborg, med skilda föräldrar och tre syskon. Musiken hittade hon som trettonåring när pappan gav henne en gitarr.

– Efter det började jag i gitarrskola. Mest för att jag var killtokig, jag var kär i min gitarrlärare. Sedan gjorde jag som tonåring en klassisk svensk musikresa – gick musikgymnasium, startade band och var med i olika tävlingar. Jag kommer inte från en musikfamilj. Men det fanns absolut kultur i min uppväxt, mest fulkultur – gillade man rock gillade man Metallica, gillade man USA gillade man Bruce Springsteen. Min familj är nog lättad över att det gått bra för mig, fram tills nu har jag varit rätt stökig och utan framtidsplaner. Det kunde lika gärna gått åt helvete.

Efter studenten lade hon musiken på hyllan och tog jobb på pappans smörrebrödsrestaurang. Ett arbete hon så sent som förra året sa upp sig från.

– Det är så intensivt att turnera, man är hela tiden på spänn i psyket. Det blev för mycket att jonglera med restaurangen. När jag gjorde reklamjobb för Volvo och Telia fick jag pengar för första gången, då vågade jag satsa fullt ut på musiken.

Nej, så mycket tid över för att servera den danska matklassikern finns inte längre. I samband med släppet av nya plattan Creamy blue ger sig Sarah och hennes band ut på Europaturné i höst. Även hennes pappa följer med.

– Han ska vara chaufför. Det passar perfekt för hans passion är typ att köra bil och bära saker. Och så går han upp fem på morgonen och gör kaffe till alla.

Din förra skiva blev tokhyllad – känner du press att följa upp med något lika bra?
– Ja, för alla påpekar det hela tiden. Men det är klart, jag vill ju inte få en överstruken korv-emoji i Aftonbladet. Men får jag det, så får jag det.

Hur skiljer sig Creamy blue från förra skivan?
– Den är mer ordentligt gjord produktionsmässigt. Och mer 60-70-talspoppig. Jag har vågat skriva poplåtar på ett mer gammaldags sätt. Men låtarna handlar om samma gamla saker som innan.

Brustna hjärtan?
Ja. Alla mina låtar handlar om hjärtesorg. Jag är ju en rätt deppig person, och sen skrev jag de nya låtarna innan och efter ett uppbrott. Det var inte meningen att texterna skulle bli självbiografiska, men nu i efterhand har flera saker hänt som jag skrev om, kanske är jag synsk?

Foto: Jesper Florbrant

Sarah skrattar och fingrar på sin snusdosa, försiktigt pillar hon bort bitar av etiketten. I närheten av oss läggs äpplen i plastbackar som sedan ska bli Rosendals egna cider.

– Jag skriver ju om rätt basala saker som att bli dumpad och vara ledsen. Det är ingen skräll att det inträffar i ens liv. Jag processar säkert mitt undermedvetna i texterna. Men jag har ganska dåligt självförtroende när jag skriver dem, jag är inte så bra på engelska och måste googla hur allt stavas hela tiden.

Låttexterna skriver Sarah helst på mobilen, genom den har hon också kontakt med sina över 23 000 följare på Instagram, där hon rätt filterlöst delar med sig om allt från att bli dumpad, till ångest och selfies. Och mycket humor – ironi verkar vara hennes paradgren.

– Tyvärr är mitt artist-jag och mitt privat-jag samma person. Jag får lätt ångest över sociala medier, jag är så ocool. Och så stör jag mig på att jag måste vara så himla rolig hela tiden. I början försökte jag vara mer privat, men det fallerade snabbt – när jag är full lägger jag alltid ut massa grejer.

Hon tystnar. Tänker en stund.

– Sedan har jag väl ett lika stort behov som alla andra av att lägga ut selfies. Jag är inte övermänsklig! Utan född 1992 och besatt av sociala medier. Det sjukaste är att jag tänker på mitt framtida bröllop i en Instagram-bild. Det måste väl vara det mest samtida någonsin? Jag tror många gör det, folk vågar bara inte erkänna det.

Foto: Jesper Florbrant

Förutom sin sångröst har Sarah också fått mycket uppmärksamhet för sin klädstil. Böljande, blommiga hippieklänningar, vita knähöga 60-talsstövlar i lack och tuggummirosa cowboyjackor med fransar är typiska val.

– Jag gillar att se lite kitschig ut. Det är väl någon sorts hitte-på-cowboy-estetik som jag kör. Det känns som en bra motpol till musiken som är så seriös. Jag har alltid varit intresserad av teaterrekvisita och har som intresse att klä upp hela mitt band. Vi ser ut som en liten orkester.

Var är du om tio år?
– Då har jag släppt den tredje skivan jag har i mitt huvud. Turnerat massor utomlands och spelat på roliga festivaler. Sen drömmer jag om en liten gård och familj, men då måste jag nog göra mer reklamjobb. Jag skulle väldigt gärna vilja att Kronfågel hörde av sig, jag gör gärna en ny version av den där fredagskyckling-låten.

Till Toppen