Annons
X
Annons
X
Litteratur
Kommentar

Therese Eriksson: Sara Stridsberg kan rubba ordningen i Akademien

Nyinvalda ledamoten Sara Stridsberg vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Börshuset i Stockholm på tisdagen. I bakgrunden ständiga sekreteraren Sara Danius och Horace Engdahl.
Nyinvalda ledamoten Sara Stridsberg vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Börshuset i Stockholm på tisdagen. I bakgrunden ständiga sekreteraren Sara Danius och Horace Engdahl. Foto: TT

”Litteraturen är laglös och gränslös” – det sa Sara Stridsberg under vårt samtal på Littfest i Umeå i vårvintras. Nu har Stridsberg gjort sitt inträde på stol nummer 13, där hon efterträder översättaren Gunnel Vallquist. Men Svenska Akademien är väl nu allt annat än en laglös institution, och det går inte att sticka under sin onumrerade stol med detta: vid sidan av entusiastiska gratulationer till Akademien för deras utmärkta omdöme och glädje över rättmätigt erkännande och inflytande till Stridsberg, biter man sig också eftertänksamt och nervöst i läppen. Vad nu med detta exceptionella författarskap?

Det är så här vi skeptiker håller på; oroar oss för att författare inte ska ha tid att ägna sig åt sitt skrivande när de får andra, tidskrävande åtaganden. Och Sara Stridsbergs författarskap hör onekligen till de främsta och viktigaste i svensk samtidslitteratur; där hon med sin suggestiva estetik och vibrerande glasklara prosa, skriver fram en värld där det fulast brutala och det mest undersköna existerar sida vid sida. Landskapen är på en gång vackra och sönderbrända, himlarna rosa men hotfulla, floden vacker men gyttjig.

Mörkret och ljuset, ensamheten och hoppet, fallet och räddningen – i Stridsbergs verk är fägring och förödelse tätt sammantvinnade. ”All min strävan att leva, skriva, finnas till är att upphäva de där motsatserna”, förklarade hon under vårt samtal. Kan den strävan flytta med också in i Börshuset? Att döma av det inträdestal till Gunnel Vallquists ära som Stridsberg höll under Svenska Akademiens högtidssammankomst i tisdags kväll verkar det ändå hoppfullt. Där väver hon ödmjukt och subtilt in sitt eget författarskaps stora teman – havet och fåglarna, fallet och motståndet i den uppochnedvända gravitationen – och där visar hon åter sin litterära begåvning. Det är ett sjungande poetiskt, mycket vackert tal. Magnetismen hon tillskriver Vallquists stilistik är också hennes egen.

Annons
X

Detsamma gäller för hennes jämförelse mellan Vallquist och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, den som säger att de två ”liknar varandra när det kommer till livsnervsljuset som lyser mot en mörk bakgrund”. Det är giltigt också för Sara Stridsberg. Och, när hon avslutar sitt tal med att föreställa sig hur Gunnel Vallquist talar som Arkimedes – ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen” – är det snudd på omöjligt att inte se det som ett löfte: Ge mig stol 13 och jag ska rubba ordningen.

Att Sara Stridsberg nu inträtt i Svenska Akademien är faktiskt, vid närmare eftertanke, inte ett dugg oroande. Det är tvärtom glädjande att en strävan och talang som Stridsbergs bereds plats där. Och så finns ju alltid motståndets möjlighet: akademiarbetet må vara ett helt annat än litteraturens laglöshet, men jag tror att om gränserna blir för snäva kommer Sara Stridsberg att, likt Kerstin Ekman, upphäva den gravitation som förbinder en ledamot med sin stol för livet.

Annons
Annons
X

Nyinvalda ledamoten Sara Stridsberg vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Börshuset i Stockholm på tisdagen. I bakgrunden ständiga sekreteraren Sara Danius och Horace Engdahl.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X