Annons
X
Annons
X
[object Object]
Foto: Staffan Löwstedt

Sara Stridsberg: ”Jag är beredd att ifrågasätta allt”

Att Sara Stridsberg tagit plats i Svenska Akademien beror varken på att hon gillar rampljuset eller att hon vill frottera sig med makten. Istället vill hon värna litteraturens långsamhet i en skenande samtid. Nu kommer tre av hennes pjäser i bokform.

Sonen anser det vara en omöjlighet att mamma har fans. Som kommer i mängd, lyssnar när hon läser och vill att hon skriver sin autograf i nyss inköpta böcker. Framgången, allt prat om Vallquist och ”Akademien”, har också varit märkligt eller i vilket fall alltför abstrakt för barnen att ta in.

– Därför ska min dotter få följa med till Svenska Akademien i kväll för att förstå vad jag håller på med, säger Sara Stridsberg.

Hon talar uppsluppet och otvunget, om sitt skrivande och Gunnel Vallquists stol i Svenska Akademien. Nummer 13. Den som i december i fjol blev hennes. För oss läsare och teaterbesökare har Sara Stridsberg sakta, men med full kraft, skrivit sig in i vår samtid. Befolkat gliporna mellan det vackra och det groteska. Skämt bort oss med texter som balanserar elegant på den knivsudd där språkets överenskommelser luckrats upp och där föräldrar inte älskar sina barn.

Nu kommer boken ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” – tre pjäser som alla nyligen spelats på Stockholms scener. Men vem läser egentligen manus i bokform?

– Svaret blir väl att det är en bok för ingen. Själv läser jag gärna pjäser, men vet att det inte är så vanligt. Jag gör heller ingen skillnad mellan olika genrer – prosa, dramatik, lyrik, veckotidningar eller dokusåpor. Det kan vara på de allra lägsta av platser jag hittar det jag behöver för att kunna beskriva världen. Jag kan tänka mig mycket större genreöverträdelser än att ge ut än en pjäsbok.

Karaktärerna är i stort sett desamma på scenen som i böckerna, medan berättelserna som sådana tänjs och vecklas in och ut. Kvar är dottern som kommer till det utmätta Beckomberga för att möta sin livsoförmögne far Jimmie Darling. I den stängda värld där de friska speglar de sjuka och där de båda möts återfinns sanningen. Den mest brutala, utan språkliga omskrivningar. Som när dottern frågar sin far: ”Älskade du mig någonsin? Och får till svar: ”Jag vet inte.”

– Jimmy Darling är inte förmögen att ge sin dotter Jackie trygghet och omsorg. Det han däremot kan ge henne är uppriktighet och ärlighet. Och det är ju också en gåva, säger Sara Stridsberg utan synbara känslosvängningar.

[object Object]
Liv Mjönes och Shanti Roney i ”American hotel”, av Sara Stridsberg och i regi av Ingela Olsson. Foto: Kulturhuset Stadsteatern

För mig är det enklare att skriva än att vara i verkligheten.

Och varför skulle hon vackla? Berättelserna är hennes, erfarenheterna likaså. Skrivandet är hennes varande, bredvid familjelivet och det ständiga sökandet efter byggstenar till det pågående skrivprojektet. Hon skyr möten för att få vara ifred och förundras av sin egen framgång eftersom hon vet att ”den stora leende käft som säger ’voilà vi älskar dig och här får du priser’ i nästa stund kan vridas till ett fruktansvärt gap som man kan slukas av”. Allra bäst trivs hon hemma i sin säng där hon i en ständigt pågående process författar sina alster.

– För mig är det enklare att skriva än att vara i verkligheten, jag blir lättare att ha att göra med om jag får fly in i mina världar. Det är ett slags frihet och tröst att få skriva, förklarar hon.

I sitt sommarprogram 2011 berättade Sara Stridsberg i jag-form om Beckomberga och det fick många att tro att författaren delade med sig av sitt eget osminkade liv. Men sanningen var att hon var mitt i romanbygget, där endast en gnutta fakta blandade upp fiktionen. Hon har förvisso egna erfarenheter av Beckomberga. En period under hennes uppväxt var hennes pappa intagen på sjukhuset och hon besökte honom ibland i den monumentala byggnaden. Vad hon minns eller inte vill komma ihåg anser hon inte längre relevant, men väl att hon numera fått fatt i just det raka, direkta språket. Det som inte stryker över, fluffar till eller förmildrar. Utan borrar djupt och precist. Hon kallar det för undertext.

Foto: Staffan Löwstedt

Jag skriver bara undertext.

– När man går en skrivarkurs får man lära sig att aldrig skriva ut undertexten, den ska läsarna få föreställa sig själva. Men jag skriver bara undertext. Jag försöker skriva någonting som befinner sig under eller utanför språket. Det låter flummigt det hör jag ju, säger Sara Stridsberg.

Hon tar ny sats. För språket är centralt. Därför måste det bli rätt och begripligt.

– Skrivandet är ett sätt för mig att förstå världen och hantera mitt eget liv. Ibland känner jag mig otroligt närsynt när jag riktar blicken mot någonting som ter sig så litet och meningslöst. Men det är mitt enda sätt att få fatt i något. Genom det lilla romanögat går det sedan att se något större, eller jag inbillar mig det i vilket fall.

Hon kommer att tala om tiden och hur viktig kronologins upplösning är för det litterära berättandet. Och att det först är när man förstår sig på tiden som projektet klarnar, om ens då.

– Om man föder barn eller sitter vid någons dödsbädd, är det en alldeles speciell traumatid som skenar och står alldeles still på samma gång. Ett akut nu, som att man står där på existensens knivsegg, det är utifrån det ögonblicket jag vill låta berättelsen strömma.

Och så många av hennes figurer har balanserat där, på en skör tråd bestående av det absoluta avgörandet. Ett felsteg och det är över. I den stunden har hon – författaren – försökt att hålla dem. Stagat upp och fångat deras kroppar innan döden tar vid. Ändå är det där de oftast hamnar. Innan dess utanför samhället, i rännstenar och oförmögna till annat än destruktiv kärlek.

Foto: Staffan Löwstedt

Jag har löften i mitt privatliv som jag försöker hålla, men annars vill jag vara fri.

Galenskapen, är du rädd för den?

– Jag var nog mer rädd innan jag skrev ”Beckomberga”. Nu är jag nog räddare för dess motsatser: förnuft och rikedom. Och för fallen jag ser omkring mig. Att gå omkring i en värld där människor faller handlöst. Oavsett om det handlar om en människa på gatan som ber om pengar, eller det moraliska förfall det innebär att gå förbi den människan.

Allt detta livfyllda elände gestaltas om och om i hennes prosa – avgöranden, barn som försöker rädda sina föräldrar och hoppfulla himlar i kontrast till allt det mörka. Men hon har även gett historiska personer nytt liv, som Hitlers älskarinna Eva Braun, kanalsimmerskan Sally Bauer och Valerie Solanas, kvinnan som skapade SCUM-manifestet och sköt Andy Warhol. Solanas kom att följa med henne under lång tid och blev också startpunkten för en mångårig yrkesrelation till skådespelaren och regissören Ingela Olsson. Deras möte var egentligen oundvikligt, för Sara Stridsberg hade henne i tankarna när hon skrev boken ”Drömfakulteten”.

– Ingela Olsson är som ingen annan. Hennes nakna röst, hennes nakna skådespeleri, som ett utropstecken i rummet. Hon spelar inte, hon låter sig falla. Hon är min Dramaten, min Stadsteatern, min Galeasen.

Ingela Olsson beskriver själv i efterordet till boken ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” hur hon mötte Stridsbergs ord: ”Jag hade inte varit den skådespelare jag är utan Sara Stridsbergs språk. Och jag hade förmodligen inte alls varit regissör utan hennes dramatik. Den har helt enkelt förändrat mitt sätt att tänka, mitt skådespelarhjärta och min skådespelarfitta, mitt sätt att röra mig över scenen, den har lärt mig allt jag behöver veta om teater”.

Tillsammans har de låtit kvinnomänniskor befolka scenen, släppt fram åldrande, existentiellt grubblande och komplexa karaktärer – alla med lika mycket djup som vilken Kung Lear eller Fader som helst.

Ingela Olsson och Monica Stenberg i ”American Hotel” av Sara Stridsberg i regi av Rickard Günther. Foto: Fotograf Dan Hansson

I dag är ni också vänner, du och Ingela.

– Vi har haft olika åsikter och jag har verkligen också varit missnöjd med något vi gjort någon gång. Men det hade varit omöjligt att inte bli vänner.

Stridsberg har kallats radikalfeminist, men kanske är hon mer sin egen feministiska rörelse. Det blir jag varse efter att ha frågat om hon har någon urkund som hon förhåller sig till. Någon ram som styr hennes tankar och handlingar. Hon ser på mig frågande:

– Jag har inga urkunder och är hela tiden beredd att ifrågasätta allt jag tidigare sagt och skrivit. När jag skrivit en roman gör jag alltid slut med allt och alla som hoppas att jag ska skriva än det ena än det andra. Det kommer jag inte att göra. Jag vill inte lova något. Jag har löften i mitt privatliv som jag försöker hålla, men annars vill jag vara fri. Och feminismen är väl mer av en fråga till världen. Ett slags undran och att se.

Hon förklarar att för att kunna tänka kan det inte finnas några löften bakåt. Och när frågor blir förutsägbara blir de per automatik ofarliga. Hur ställer man då frågorna på ett nytt sätt, så att de blir tillräckligt hotfulla och uppfordrande så att de till och med kan omforma en världsordning?

– Man måste kanske skriva och tala utanför överenskommelserna, vid sidan om kartorna, i riken som ännu inte finns. För att kunna få fatt i det som ingen sett förut, säger hon.

Sara Stridsberg inträdestal i Svenska Akademien, tillägnas hennes företrädare på stol nummer 13, Gunnel Vallquist: ”Under besöken i barndomens kyrka på Skaraslätten sitter den lilla Gunnel Vallquist stilla som en vattendroppe under hela gudstjänsten, och när den är slut frågar hon varför det måste ta slut: ’Varför kan jag inte få stanna kvar här i kyrkan?’” Foto: Henrik Montgomery/TT

Nu ska alltsammans – hennes historia, böckerna, pjäserna och pratet – få plats i Svenska Akademien. Vilken roll kommer hon att få, vilken plats kan hon ta bland de aderton?

– Det bestämmer jag i hög grad själv, eller det är i vilket fall så jag upplever det. Jag är alldeles i början av att förstå vad det är för plats, hur jag kan använda den och vilket ansvar jag har.

Hon har tidigare medvetet hållit sig undan alla maktpositioner i den litterära världen. Att hon sa ja till stol nummer 13 i Svenska akademien förvånade sannolikt henne själv mer än omgivningen.

– Hade frågan kommit för tio år sedan hade jag antagligen sagt nej. Och det handlar inte om mig, utan den tid vi lever i nu. Den brant som vår tid är gör att jag längtar till platser som har en tröghet och långsamhet som kan stå emot branten. Så mitt ja handlade om ett slags ansvar för boken i en skenande värld. På samma sätt som man idag kan börja längta efter gamla konservativa amerikanska 80-talspresidenter. I en annan tid hade jag sjappat från det ansvaret.

Kommer du att bli mallig nu?

– Vad ska man svara på det? Egentligen är väl det något alla människor i alla situationer får kämpa med, att inte göra sig större eller mindre än vad man är.

Om Gunnel Vallquist har det sagts att hon var så fri att hon inte behövde ta sig några friheter. Hur bekväm Sara Stridsberg kommer att känna sig på stol nummer 13 återstår att se, helst av allt vill hon sitta i sin egen säng och arbeta. För hon har ett ”prestationshjärta” som gör att hon hela tiden skriver, utan uppehåll.

– Böckerna är den största utmaningen för mig, för de kommer till världen utan att någon har väntat eller frågat efter dem. Som ett slags värdelöst ting. En stum liten oskuldsfull sak som om du öppnar den är en flod av rop och röster som kan förändra ditt liv.

”Jag skriver alltid enormt mycket text som aldrig blir något. Ändå har jag haft många år nu när de nakna orden och tillstånden bara kommer rinnande. Men jag räknar inte med att det alltid ska vara så”, säger Sara Stridsberg.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 6

Liv Mjönes och Shanti Roney i ”American hotel”, av Sara Stridsberg och i regi av Ingela Olsson.

Foto: Kulturhuset Stadsteatern Bild 2 av 6
Bild 3 av 6
Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6

Ingela Olsson och Monica Stenberg i ”American Hotel” av Sara Stridsberg i regi av Rickard Günther.

Foto: Fotograf Dan Hansson Bild 5 av 6

Sara Stridsberg inträdestal i Svenska Akademien, tillägnas hennes företrädare på stol nummer 13, Gunnel Vallquist: ”Under besöken i barndomens kyrka på Skaraslätten sitter den lilla Gunnel Vallquist stilla som en vattendroppe under hela gudstjänsten, och när den är slut frågar hon varför det måste ta slut: ’Varför kan jag inte få stanna kvar här i kyrkan?’”

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 6 av 6
Annons
X