X
Annons
X
Recension

Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914-1920 SAP:s kluvna hållning till demokratin

Enligt en seglivad myt var det främst socialdemokraterna som, i början på 1900-talet, kämpade för demokrati. I själva verket var det liberalerna som var de främsta reformförespråkarna, medan många socialdemokrater agiterade för väpnad kamp och diktatur.

Hjamar Branting i talarstolen år 1900.
Hjamar Branting i talarstolen år 1900.

Det är en vanlig föreställning att det var socialdemokratin som gick i spetsen för det demokratiska genombrottet i Sverige. Medan högern strävade emot, tror man då, var det socialdemokratin som drev på. Det var bland socialdemokraterna som demokratin hade sina bästa vänner. Denna föreställning är i det väsentliga en myt. Inställningen till demokratin var inom den svenska socialdemokratin delad, motsägelsefull och vacklande. När det gäller väsentliga inslag i den moderna demokratin - rättsstatlighet, konstitutionalism, medborgerliga fri- och rättigheter - var högermännen mera pålitliga försvarare än socialdemokraterna. Denna vacklan och tvehågsenhet avspeglade sig även i socialdemokraternas inställning till den kamp för och emot demokratin som pågick ute i världen. På den punkten skulle arvet visa sig seglivat.
Den oklara hållningen till demokratin är inte förvånande. Socialdemokratin före 1917 rymde element som anarkisten Hinke Bergegren. Bergegren avvisade ”sådant strunt som allmän rösträtt” och föredrog terror (”småmord”) som kampmetod. Socialdemokratin rymde också dem som efter 1917 skulle slå följe med Lenin, demokratins beslutsamme motståndare i teori och praktik. Bolsjevikrevolutionen i Ryssland blev mycket riktigt det som permanent skulle splittra den svenska arbetarrörelsen i en reformistisk (demokratisk) och en revolutionär (antidemokratisk) gren. Det dröjde dock länge innan den splittringen stabiliserades. Inom både SAP och Vänstersocialismen blandades länge demokratiska och antidemokratiska tendenser om varandra. Den som mera än någon annan och ofta i hård kamp mot motståndare inom det egna partiet räddade den svenska socialdemokratin för demokratin var dess ordförande - Hjalmar Branting.

Hjamar Branting i talarstolen år 1900.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X