Annons
X
Annons
X

Sanningen om Ian Curtis röst

Sam Riley som Ian Curtis i bioaktuella Control.
Sam Riley som Ian Curtis i bioaktuella Control.

KULTUR | ALLT ÄR INTE POLITIK

Inte ett ord om politik innehåller Anton Corbijns film Control. Den behandlar enbart det inflytelserika rockbandet Joy Divisions mörkröstade sångare Ian Curtis, som vid 23 års ålder tog livet av sig hemma i köket i Macclesfield den 18 maj 1980. Det är befriande, eftersom brittiska musikskapare, brittiska filmmakare och alla dess anhängare nästan alltid annars saboterar upplevelsen genom att diskutera politik. Dessutom med fel slutsatser.

Shane Meadows annars fina musikfyllda film This is England från förra året är ett exempel. Den utmärkt spelade grundhistorien, där ett ungt skinhead på åttiotalet slits mellan våldsam vit makt och tolerant 2 Tone, tävlar där med de inklippta montagens berättelse om hur Margaret Thatcher startar krig på andra sidan Atlanten i ett försök att ena landet bakom en impopulär inrikespolitisk agenda. I verkligheten var det som bekant Argentina som invaderade de brittiska Falklandsöarna för att avleda medborgarnas uppmärksamhet från det ekonomiska förfallet under juntan. Och arbetarklassens förortsmisär, som i filmen ser ut att vara ett resultat av Thatchers ekonomiska politik, var i verkligheten skapad av gamla Labours regleringssocialism.

Tvärtom räddade Thatchers elva och ett halvt år vid makten Storbritannien från en total ekonomisk kollaps, och återförde landet till sin position som stormakt, ekonomiskt och politiskt. Idag finns ingen vilja, inte ens i Labour, att återgå till den politik med statligt ägande och fackligt maktmissbruk som Thatcher avvecklade.

Annons
X

Men de som skriver om brittisk populärkultur bryr sig sällan om sådant. När den sällsynt skarpe musikkritikern Andres Lokko i Expressen (11/1) recenserar Control ser han därför en film som står i direkt kontakt med Storbritannien idag: ”ett klassamhälle som knappt rört sig en millimeter framåt”. Och det är lite talande, för filmen handlar ju inte ett dugg om politik. Den vill bara minnas Ian Curtis helt egna röst.

Möjligen har Control politisk betydelse på så sätt att den skriver in sig i en kanon av berättelser som skildrar det manliga destruktiva geniet. Men trots att filmen bygger på den bedragna hustrun Deborah Curtis biografi är det henne som Lokko ser som grå och tråkig: ”Ian Curtis älskarinna är den enda människan i hans liv som sprakar av färger, möjligheter och en flykt från det svartvita”.

För mig framstår Ian Curtis som misogyn. Det kunde vara en uppsats i sig att skriva om varför förment progressiva kulturskribenter så okritiskt hyllar män som inte kan behandla kvinnor som likar.

Men Anton Corbijn är en full­fjädrad estet, så det finns ingen anledning att tillskriva honom något annat budskap med filmen än en vilja att visa ett tragiskt öde så perfekt som möjligt. Det svartvita fotot är klassiskt, och ingen klassmarkör.

Control är inte ägnad att väcka tankar om klassamhället. Man kan lika väl använda filmen som underlag för en diskussion om huruvida rockband blir bättre av att förlora sina självdestruktiva genier: blev efterföljarna New Order viktigare än Joy Division, Rolling Stones tightare utan Brian Jones, Pink Floyd smartare utan Syd Barrett?

Men för säkerhets skull ska ändå en sak tilläggas, så att inte en massa lättledda ungdomar i salongerna råkar skriva in Joy Division i popvänsterns historiebok: i valet 1979 lade Ian Curtis sin röst på Margaret Thatcher.

Annons
Annons
X

Sam Riley som Ian Curtis i bioaktuella Control.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X