Annons

Sänk reporäntan till 2,25 procent

BARA STATEN OCH RIKSBANKEN KAN LÖSA KRISEN. Riksbanken agerar för långsamt och tveksamt. Nu duger det inte att enbart bekämpa inflationen. Min starka rekommendation till tidigare kolleger är att sänka reporäntan ännu mer och att föreslå regeringen en allmän garanti för att banksystemet inte ska falla samman, skriver Kerstin Hessius , vd för Tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankschef.

Under strecket
Publicerad

Riksbankschefen Stefan Ingves.

Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX

Riksbankschefen Stefan Ingves.

Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Riksbankschefen Stefan Ingves.
Riksbankschefen Stefan Ingves. Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX

Idag vilar ett stort ansvar för den ekonomiska utvecklingen i Sverige på Riksbanken. Vi genomgår den värsta finanskrisen någonsin i modern tid och risken för att den skapar en djup recession i världsekonomin är överhängande.

Det finansiella systemet har slutat att fungera. Det inträffar när ingen är beredd att ta risk.

Krisen befinner sig i ett så kritiskt skede att det bara är staten i form av centralbanker och regeringar som kan lösa problemen.

Krisen har uppstått som en följd av vidlyftiga aktiviteter i finansmarknaderna, mer i andra länder än i Sverige, och utlösts av ett policymisstag i USA där Lehman Brothers tilläts gå i konkurs.

Problemen är inte svenska, men Sverige drabbas så hårt att det inte finns tid att söka syndabockar nu. Fokus måste vara på lösningar för att lindra effekterna av de skador som redan har uppkommit.

Annons
Annons

För ett år sedan visste alla att det globala banksystemet skulle behöva genomgå en betydande bantning av balansräkningarna för att återgå till en hållbar risknivå.

Så länge detta kunde ske under ordnade former var det inte uppenbart att en finansiell kris skulle uppstå.

Det som sker nu är en accelererande svält där alla har tappat kontrollen.

Den 15 september tvingades Lehman Brothers ansöka om konkurs (chapter 11) på grund av akuta refinansieringsproblem. Lehman Brothers, en amerikansk investmentbank med god rating, stod inte under Federal Reserves beskydd och ihärdiga försök att få privata aktörer att ta över lyckades inte.

Staten var då inte beredd att rädda verksamheten.

Den avvägning staten måste göra när ett finansinstitut hamnar i kris är att bedöma vilken kostnad som blir störst för skattebetalarna och samhället; att rädda verksamheten eller låta den gå i konkurs.

I fallet Lehman kan vi i efterhand konstatera att det gjordes en betydande fel-bedömning. Eftersom investment-banken inte hade någon inlåning trodde man kanske inte att det skulle drabba allmänheten så hårt, men det gjorde det genom att penningmarknadsfonder placerat i Lehmancertifikat.

Småsparare hade helt plötsligt förlorat stora pengar på Lehman Brothers. Samma sak gällde för ett antal institutionella investerare som använt Lehman Brothers som så kallad prime broker, det vill säga som ombud för att hantera säkerheter vid handel av olika OTC-derivat.

Helt plötsligt ingick dessa säkerheter som en del av Lehman Brothers samlade tillgångar och hanterades i den turordning som fordringsägare ska gottskrivas i konkursen.

Annons
Annons

I praktiken innebar konkursen att de som inte förstått att de tagit risker på bolaget Lehman Brothers förlorade större belopp än de som aktivt hade gjort det, det vill säga bolagets aktieägare.

Vad hände sedan? Lehmankonkursen ledde till en gigantisk omvärdering av risker. Det skedde snabbt i det finansiella systemet över hela värden. Alla började se över sina motpartsrisker och dra ned sina exponeringar mot bankerna.

Många småsparare började plocka ut sina pengar ur penningmarknadsfonder och fonderna sålde sina certifikat och köpte statspapper istället. För bankerna innebar detta att refinansieringsrisken ökade dramatiskt.

**I praktiken har det under de senaste veckorna pågått en gigantisk så kallad ”bankrun”. Kunderna flyr. Staten – i form av centralbanker – pumpar ut statspapper för att tillfredsställa den snabbt stigande efterfrågan på en trygg placering.
**
Det som också har inträffat är att inte bara bankerna har fått problem utan också företagen. Många större företag finansierar sig i certifikatmarknaden men den har slutat att fungera.

Istället försöker företagen dra ut sina kreditlinor i bankerna. Bankerna har å andra sidan så stora refinansieringsproblem att de i dagsläget inte kan erbjuda krediter till rimliga villkor.

Helt plötsligt har oron spritt sig och fått en enorm omfattning. Det här akuta tillståndet har uppstått för att neddragningen av världens bankers balansräkningar går alldeles för fort, och det är inte bankerna som bestämmer takten.

Konsekvenserna av bankkrisen har blivit oöverblickbar, vilket innebär att riskerna i marknaden har ökat ännu mer.

Annons
Annons

Det finns nu en överhängande risk att sunda verksamheter tvingas ställa in betalningarna på grund av att de inte kan refinansiera sig.

Vad gör då Riksbanken? Den verkar mest oroa sig för inflationen. Hallå, kära gamla kolleger, har ni fastnat i era modeller och gamla nationalräkenskaper som bygger på historisk information?

Vakna upp och lev i nuet och visa att ni är kapabla att hantera ert viktigaste uppdrag – att upprätthålla finansiell stabilitet.

Riksgälden började och Riksbanken följde efter med att underlätta refinansieringen i bankerna men inte tillräckligt kraftfullt.

Regeringen har utökat insättnings- garantin till att omfatta besparingar upp till 500000 kronor, men det räcker inte. Gårdagens centralbanksbeslut om en gemensam räntesänkning kom alldeles för sent och var knappast initierat av Riksbanken.

Agerandet har varit reaktivt, de lindrar varefter problemen blir uppenbara.

Den ena centralbanken efter den andra, den ena staten efter den andra, agerar reaktivt. I det här läget måste någon våga ta täten, vara proaktiv och inte skylla på att krisen är global.

Min starka rekommendation till Riksbanken är att sänka reporäntan rejält, minst ett par procentenheter, för att lindra konsekvenserna av den dramatiska ekonomiska åtstramning som nu pågår.

Vad har Riksbanken att oroa sig för? I alla fall inte att kapacitetsutnyttjandet är för högt, det blev tvärstopp i världsekonomin i augusti i år. Riksbankens ledning borde istället oroa sig för är att i efterhand bli anklagad för att ha bidragit till en kraftig recession genom senfärdighet.

En rejäl räntesänkning är sannolikt inte tillräckligt, inte heller ökningen av insättargarantin.
**
Riksbanken bör rekommendera regeringen att utfärda en allmän garanti för banksystemet i Sverige. Det kan göras med krav på motprestation av bankerna.**

Dessutom bör Riksbanken rekommendera Finansinspektionen att lätta upp trafikljusreglerna för livförsäkringsbolagen så att de inte tvingas till att sälja lågt värderade aktier och köpa högt värderade långa statsobligationer när räntorna fallit dramatiskt på grund av turbulensen.

Det är Riksbanken som har ansvaret och kunskapen. Ta ansvar och agera kraftfullt! Andra länder i Europa kommer att följa efter.

Bantningen av bankernas balansräkningar kan åter ske under ordnade former och kostnaderna för samhället blir mer begränsade. Frågan om vem som bär skulden får hanteras när man återtagit kontrollen.
**
KERSTIN HASSIUS,** vd Tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankchef

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons