X
Annons
X
Recension

Trubaduren Sångarprakt lyfter aktuell splatteropera

Mirco Andreani gestaltar den bevingade demonen, Karl-Magnus Fredriksson är greve Luna i Tribunalen.

Att sjunga sitt liv - det är 1800-talsoperans essens, på samma sätt som schlagerns. Verdis Trubaduren (1853) är som titeln antyder schlagerfest för operaälskare, särskilt med den fina rollbesättning som Kungliga Operan består i Wilhelm Carlssons uppsättning. En arketypisk kvartett som älskar och dör i melodramernas melodram, medan den sadistiske Greve Luna blir ensam kvar i ett helvete av självrannsakan.
För Trubaduren är också splatteropera med kuslig aktualitet. Kanske är det musiken som vilselett Carlsson till att skapa en hyperestetisk uppsättning som inte riktigt vill sluta sig kring familjetragedin, vars ingredienser är mord, hämndbegär och rasism.
Ändå når man ganska långt på vägen.

Vägvisare in i Wilhelm Carlssons och Reinhard von der Thannens Trubadur är en bevingad demon (Mircea Andreani) som skuggar rollgestalterna i föreställningsrummets slutna borg. Ibland öppnar sig borgen som en tjurfäktningsarena, en bild för existenser styrda av ett öde bortom deras kontroll. Uttrycket är stiliserat, med underbart teatrala grepp i kvällens stora körscener.
När Hillevi Martinpeltos Leonora, kvinnan som trubaduren Manrico och Greve Luna strider om, ska gå i kloster knäböjer hon inför en bländvit kitsch-Jesus medan nunnornas händer skulpterar hennes bön. Något senare festar Grevens fascistiska soldatkollektiv loss inför utsikten om ännu en strid, utstyrda som fnittriga transvestiter. Dessvärre stannar den teatrala fantasin vid de kollektiva scenerna, medan förvånande konventionell regi håller huvudpersonerna gisslan vid rampen i en värld av sång.

Mirco Andreani gestaltar den bevingade demonen, Karl-Magnus Fredriksson är greve Luna i Tribunalen.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X