Annons

La traviataSångarna får känslorna att lysa i allt det gråa

Ida Falk Winland och Bror Magnus Tødenes i ”La traviata”
Ida Falk Winland och Bror Magnus Tødenes i ”La traviata” Foto: Sören Vilks

Ida Falk Winland lyser i en enastående gestaltning av Violetta i Ellen Lamms och scenografen Magdalena Åbergs avskalade ”La traviata”. Ytterligare en stjärna är dirigenten Domingo Hindoyan, som bygger upp spänningar i orkestern.

Under strecket
Publicerad

Markus Schwartz som baron Douphol och Ida Falk Winland som Violetta i ”La traviata” på Kungliga Operan.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 2

Ida Falk Winland i ”La traviata” med scenografi av Magdalena Åberg och regi av Ellen Lamm.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 2

Med ett urtaget hjärta i handen står Violetta på Kungliga Operans ganska otäcka affischer för ”La traviata”, avklädd ända in på inälvorna. Bilden hör väl ihop med den här uppsättningens första scen, som visar en anatomisk teater, där en kvinnokropp ligger på ett bord under ett vitt skynke. Det är dock en symbolisk tanketråd som ganska snabbt blir avklippt. Hela den anatomiska teatern hissas så småningom upp i scentaket, där den hänger som en mörk, hotande skugga.

Alexandre Dumas d y:s bok ”Kameliadamen” från 1848 bygger på hans egen kärlekshistoria med den unga kurtisanen Marie Duplessis, som dog i lungsot 23 år gammal. Den blev efter ett par år en pjäs med samma namn och 1853 opera av Giuseppe Verdi – ”La traviata” var alltså ångande färsk samtidsdramatik. Sedan dess har den hållit ställningarna som en av världens mest spelade operor. Den var normbrytande för sin tid i sitt försvara för en ”fallen” kvinna och har aldrig släppt greppet om den snörvlande publiken.

Annons
Annons
Annons