Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Brinnande livet Sandström: ”Värdig Nobelpriset”

FLYKT OCH HEMKOMST Bara en sann mästare klarar att arbeta med ett så farligt material som det brinnande livet och komma oskadd ur processen. Alice Munro är en värdig kandidat till Nobelpriset, tycker Daniel Sandström.

(uppdaterad)

Brinnande livet

Författare
Genre
Prosa
Förlag
304 s. Atlas

(Dear life, 2012)
Övers: Rose-Marie Nielsen

Det som gör Alice Munro så ovanlig är vanligheten.

Författare som är mindre säkra på sin sak vill helst skapa oförglömliga karaktärer, berättelser som sticker ut, vad som helst som kan tala om att de är betydande. Det är mycket mänskligt, men inte sällan en återvändsgränd. Stor litteratur kräver ofta små gester.

Alice Munro vågar mer genom att göra mindre.

Annons
X

Hennes gestalter är egentligen inte särskilt minnesvärda som individer, även i de riktigt klassiska novellerna minns man bara vagt deras olika personligheter. Däremot går det inte att glömma situationerna som de befinner sig i, oftast är de livsavgörande på ett eller annat sätt. Vad som är oförglömligt och unikt, är stämningen hon laddar novellerna med.

En gift kvinna är otrogen med en ung man på ett tåg, glömmer bort dottern. Skulden hon känner är avgrundsdjup. En annan kvinna blir övergiven av sin fästman precis före bröllopet. När han sedan kör henne till tåget för att lämna av henne känner hon det som om hon blir körd ”till avrättningsplatsen”. Senare, långt senare, när de möts igen av en slump gör hon allt för att visa sig lycklig, fast såret aldrig läkt.

Dessa exempel från nya samlingen ”Brinnande livet” är typiska. Munro har sagt att det är känslan som hon vill komma åt, när berättelsen vilar för mycket på själva handlingen betraktar hon den som misslyckad. Det är en god beskrivning av en prosa som är både exakt strukturerad och samtidigt så inbjudande att läsaren själv kan kliva in i dessa öden och låta sina egna erfarenheter ta plats och speglas i det som händer. När du slår igen boken kan du vara osäker på vad novellerna egentligen handlat om, men du vet exakt hur de känns.

Kvinnorna heter Greta eller Valerie, men det spelar mindre roll, deras öden är varianter på en grundberättelse som Alice Munro ofta återkommer till. Denna handlar om en kvinna som är på väg ut i livet, ofta reser hon och är på väg att korsa fler gränser än de geografiska; socialt, kulturellt, existentiellt. Vi inser att livserfarenhet och sexuell frigörelse för Munros huvudpersoner kommer med ett högt pris men att smärtan oftast är värd detta pris, för det för dem närmare livet. Det är liv till varje pris.

Vad är alternativet? Att inte växa upp, att inte utsätta sig för livet. Det finns ett par sådana skräckinjagande öden med i ”Brinnande livet” – de håller livet så kärt att de aldrig vågar leva. I ”Tåg” laddar Munro berättelsen med subtila referenser till Snövit, och när man ser undertexten lägger sig plötsligt en spöklik hinna över personerna och deras sexualskräck, deras rädsla för att åldras. Det är en mästerlig skildring av den själsliga död som väntar den som inte kan acceptera döden som en del av livet.

”Brinnande livet” är fint översatt av Rose-Marie Nielsen, men titeln är kanske inte lika heltäckande som engelskans ”Dear life” – som just fångar både ängsligheten och dyrbarheten. Egentligen bär det mig emot att använda ett slitet ord som ”livet” när det handlar om så kvalificerad litteratur – det låter som om man pratar om ”Forrest Gump” – men Munro kan som få andra koncentrera ett helt livsförlopp till en berättelse, visa hur en enstaka händelse blir avgörande först många år senare, på ett sätt som ger mig svindel. Perspektivet är hisnande, erfarenheterna spänner över hela 1900-talet.

Novellerna i ”Brinnande liv” pendlar mellan flykt och hemkomst. I flera avseenden är det en klassisk Munro-samling, med två briljanta och lite skruvade noveller – ”Amundsen” och ”Tåg” – som hör till det bästa som hon skrivit. Det är två romaner i novellens koncentrat, rikt strukturerade, med associativa, litterära undertexter som gör att man måste läsa om och om igen.

Däremot är jag lite mer frågande till de fyra självbiografiska berättelser som avslutar boken. Här tecknar Munro, för första och sista gången enligt egen utsago, en svit som är ”självbiografisk till känslan, men kanske ibland inte helt och hållet till fakta”.

Porträtten av modern, lärarinnan som försöker undvika de snäva koder som lantbruksmiljön tvingat på henne, och fadern, en varm och intelligent man, är starka. Vi får en aning om av vad som format Munro, men berättelserna blir också mer fixerade, mindre möjliga att läsa som just berättelser om och för vem som helst. Munro själv fyller den plats som hennes noveller normalt ger åt läsaren.

Givetvis är detta en invändning som man kan ignorera, för Alice Munros noveller är i dag i en klass för sig. Man ska inte för ett ögonblick tro att hennes lågmälda och subtila berättarkonst skulle ha med små anspråk att göra. Att vilja fånga det brinnande livet är inget annat än hybris, bara en sann mästare klarar att arbeta med ett så farligt material och komma oskadd ur processen.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X