Annons
Krönika

Kristin Lundell:”Samtiden måste vara en konstinstallation”

Vem hade kunnat ana att det skulle bli Björn Ranelid som dök upp som en förälder på ungdomsdisko och lyckades med det som så många väntat på – att ta livet av schlagerfestivalen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Nej men det där är inte på riktigt, det måste vara en konstinstallation”. Det har inte gått en enda dag på senare tid utan att jag sagt just så. Men aldrig har väl livet runt omkring heller verkat så mycket som ett projekt regisserat med ambitionen att se hur vi i omgivningen reagerar. Enligt utvecklingskonstens alla regler borde det annars vara omöjligt för människoarten att ställa till med så mycket ologiska saker på så kort tid. Och nej, här pratar jag inte om de tre minuter som Björn Ranelid firmafestdiggade till sitt eget bidrag på Melodifestivalens scen i lördags. Det var något annat, något så mycket större. Vi ska strax återkomma till vad.

Men kanske beror det nyktra antagandet att det som sker inte kan vara annat än en konstinstallation på att samtiden inte gjort sig förtjänt att bli annat än misstrodd. Att slå upp ögonen på morgonen är som att från pärm till pärm bläddra sig igenom en jubileumsutgåva av En ding ding värld. Att se samtiden som en konstinstallation blir ett sätt att orka. När Malou von Sivers i höstas bjöd in Lars Ohly till sitt tv-program för att tala om erotisk litteratur över en champagnelunch måste det givetvis ha varit en konstinstallation.

Annons
Annons
Annons