Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Hedda Gabler Samtiden bultar i Ibsenpjäs

Hedda Gabler

Genre
Teater

Text: Henrik Ibsen. Övers: Klas Östergren. Bearbetning: Anna Kölén. Regi, scenografi: Sara Giese. Dalateatern/Riksteatern. Kostym: Calle von Gegerfelt. Medv: Anna Granquist, Mattias Redbo, Sofia Berg-Böhm, Per Burell, Maria Selbing, Sandra Malmquist.

Pjäser om sociala skandaler har en tendens att åldras om tiden blir allt mer liberal. Idag går världen inte under efter ett äktenskapligt snedsteg, för att någon råkar vara född utanför äktenskapet eller ens för den som haft ekonomiska vurpor.

Ibsenpjäsen Hedda Gabler är en text som kan behöva extra fyr idag. Den nygifta Hedda Tesman, född generalsdotter Gabler, älskar knappast sin man Jörgen som är en tråkig akademiker. Giftermålet var en provokation gentemot Eilert Lövborg, alkoholiserat geni. Hedda har alltid sett honom som en Dionysos, en rusig, nietzscheansk övermänniska. Målet är att få Eilert att falla och underkasta sig Heddas vilja.

Pjäsen innehåller fler faktorer: en sträng borgerlighet som avgör om Tesman ska bli professor eller ej, ett nytt manus utan kopior av Eilert samt en småstadsbordell och ett etui med pistoler. Mycket är föråldrat. Hur får man pjäsen dagsaktuell?

Annons
X

Regissören Sara Gieses uppsättning gör helt enkelt Eilert till en Elin. Hon förlägger handlingen till tidigt 1940-tal och gör Elin Lövborg till en Karin Boyegestalt, dessutom rätt bildlik. Det homo- eller bisexuella temat gör stycket mer laddat särskilt eftersom omgivningen kräver av en kvinna att hon ska gifta sig, föda barn, stödja sin man och dessutom underkasta sig en struktur där en familj som reproducerar sig är norm.

Scenbilden är enkel, tydligt anpassad för turnébruk, och liknar just en scen. Ett draperi som fond, några trappor det liknar ingången till ett tempel men är också en interiör som förtydligar att socialt liv kräver en viss talang för skådespeleri.

Gieses tolkning börjar som en pilsnerfilm med en lång sekvens av slapstick och snubblerier när Tesman bär flyttkartonger åtföljd av gamla schlagerlåtar. Regin är uppenbarligen tänkt att vara ”lätt”, åtkomlig och utan storvulna undertexter. Heddas bakgrund som generalsdotter är också nertonad. Här ska ingenting av krånglig psykologi konkurrera med den tydliga bilden av en instängd kvinna som dessutom blivit gravid. Hennes fängelsecell har dubbla lås.

Anna Granquist spelar en oneurotisk Hedda som när hon inser att slaget om Elin är förlorat ändå vill få en sista bild av den före detta älskarinnan som en storslagen hjältinna. Hon får Elin att åter börja dricka för att locka fram det vidunderligt geniala men resultat blir bara fylla och fiasko. Hedda väntar på stora dåd men till sist har hon mist allt. Det som återstår är berg av blöjor samt sexuella trakasserier av domaren Brack.

Sofia Berg-Böhm gör denna Elin som en självklarhet. Könsbytet varken skaver eller verkar orimligt. Istället gör Gieses omtolkning Elin betydligt mer intressant som mångfasetterad kvinna än som överdådig man. Berg-Böhm låter skickligt Elin bli ordentligt tilltufsad av livet och av den otålighet och det självförtryck man anar bakom masken.

Hedda Gabler är ingen paraduppsättning. Gieses regi väljer en nertonad spelstil utan stora gester. Bortom skildringen av övermän och neurotiska kvinnor bultar en pjäs som åter laddas av en igenkännbar samtid. Det är intelligent och sympatiskt.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X