Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Malena Janson: Sämre villkor, sämre program

Förra veckan hade jag två intressanta samtal om barn-tv och pengar.

”Om jag hade föreslagit för min chef en inspelning på månen hade hon funderat en stund och sedan svarat att ’Ja, vi ska se till att vi får fram pengar till det’.” Så berättade Margareta Strömstedt om sina år på TV2:s barnredaktion på 1970-talet. ”Ingrid Edström”, fortsatte hon, ”tog alltid strid för barnredaktionens status och budget. Hon såg till att vi hade precis samma resurser som andra redaktioner.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ingrid Edström var chef för den nystartade barnredaktionen från 1969 och tio år framåt och det första hon gjorde var att ändra i de gamla avtalen med Dramatikerförbundet, Författarförbundet och liknande så att alla som arbetade med barnprogram gjorde det på samma villkor som kollegorna på övriga redaktioner. Tv-program för barn skulle kosta lika mycket som för vuxna, locka till sig de bästa medverkande och därmed förlänas samma status som annan tv.

    Annons
    X

    Det andra samtalet hade jag med Tomas Hirdman, aktuell som skådespelare och musiker i nya serien Vattenmannen och Speed som sänds i Barnkanalen åtta måndagar under våren. Den handlar om två udda typer som bor i en underlig farkost på havsbotten där de undersöker vattnet och spelar musik på sin avancerade instrumentpark.

    Ibland gör de utflykter till verkligheten för att ta reda på hur man gör elektricitet av vågkraft, var vatten egentligen kommer ifrån och om det finns hajar i Sverige. En typisk UR-serie, skulle jag säga: välgjord, trevlig, pedagogisk utan att bli pekpinneaktig.

    Typisk är den också i det avseende som Hirdman uppehöll sig mest vid: Eftersom den sänds i SVTB får de medverkande mycket mindre betalt än om den visats i SVT1 eller 2. Stimersättningen per minut är 13 kronor i stället för 390! Varför? Därför att Barnkanalen är en så kallad nischkanal med ett eget regelverk.

    Det är inte första gången jag hör talas om villkoren för barn-tv-kreatörer. Jag har hört om manusskribenter som inte får reprisersättning. Om hur man undviker att anlita skådespelare som är fackanslutna eftersom det blir alltför kostsamt. Och om ungar som utnyttjas till absolut max.

    Vad får det här för konsekvenser? För det första urholkas kvaliteten: de flesta erfarna kreatörer vill inte jobba billigt. För det andra jagar man ständigt billiga lösningar och en sådan är att låta barnen själva ta allt större plats i rutan. Roligt för de små medverkande, kanske, men sällan så kul för den stora massan. Barnens yttrandefrihet stärks knappast för att man låter ungarna hitta på sina egna program.

    Att de här sakerna sällan diskuteras beror förmodligen på att andelen vuxna tittare krympt sedan man isolerade utbudet i en egen kanal där glitter, fluff och silkesvantar regerar. Ingen tittar, ingen bryr sig. SVTB har blivit en B-kanal där sämre villkor leder till sämre program för en mindre viktig del av befolkningen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X