Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Voltfestivalen 2012 Samplar sig in i samtiden

Legenderna Wolfgang Flür och Gudrun Gut präglar Voltfestivalen på två skilda sätt. Den första står för nostalgi medan den andras experimentlusta andas samtid.

Voltfestivalen 2012

Genre
Konsert

Uppsala Konsert & Kongress.

Som ett ljudligt smörgåsbord dukade den ambitiösa Voltfestivalen för fjärde året i rad upp den elektroniska musiken på Uppsala Konsert & Kongress i lördags. Med höga ambitioner och ett ökat självförtroende ställer festivalen purfärska akter ur samtiden bredvid mer nostalgiska på ett lyckat sätt. Bland alla liveakter, dj:s och installationer ställs man snart inför valet, lite av allt för att scanna av eller mycket av mindre för att få mer än små munsbitar? Som vanligt blev det både och.

Hur olika man förhåller sig till sin historia visar festivalens två legender, Wolfgang Flür som länge var en av medlemmarna i Kraftwerk, den elektroniska pop-musikens ursprungliga kretskort, och Gudrun Gut som åren runt 1980 var med och grundade Einstürzende Neubauten och fortfarande är en stark kraft i den berlinska underjorden.

Med bilder på Kraftwerk projicerade på väggen och ett återbruk av gruppens karaktäristiska klanger blir Wolfgang Flür just den Musik Soldat han utger sig för att vara: effektiv och forcerande. Men dessvärre kämpar denne vapenvägrare för ett arv snarare än en framtid, därför blir kvällens dj-set inte mer än ett party i nostalgins tecken.

Annons
X

Gudrun Gut går en annan väg. Hennes musik bottnar i loopar och tunga beats, men i en säregen blandning av popens melodier och experimentmusikens abstraktioner placerar den sig i en absolut samtid. Detta även när hon samplar in både boogie-pianon och en slinga ur den gamla bluesrockgruppen Canned Heats klassiska On the road again.

Det senare är ett av många exempel på den spännande motsättning som finns i Guts musik, bluesrock borde inte passa i sammanhanget men blir ett tillfälligt bärande element som fungerar alldeles ypperligt. På väggen bakom henne spelas delvis bearbetade bilder upp, blommande träd och någon som gjuter ett betonggolv. Man kan definitivt tolka det som en fascination över hur det vackra kan ta sig olika uttryck.

Mycket av senare års böljande dronemusik har blivit mer av ytlig design än av musikskapande. Polska Jacaszek och amerikanska Oneohtrix Point Never lyckas delvis att utveckla det hela, om än inte hela tiden. Med basklarinett och cembalo vid sidan av elektroniken skapar Jacaszek stora rymder av ljud som i sitt vackra skimmer lyckligtvis störs av en malande oro och ibland rent trasiga ljud.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Enmansbandet Oneohtrix Point Never blir bäst när Daniel Lopatin lämnar det trevligt stämningsskapande och låter musiken bära sig själv med oväsen och kosmiska vidder och låter ljuden fysiskt vibrera sig in i våra kroppar.

    Värt att nämna är även New York-trion Loud Objects som med lödkolvar binder samman ljudkretsarna i realtid och Uppsalabandet Differnet som med syntar, elektronik, trumpet och slagverk växer in i författaren Stig Larssons poetiska läsningar.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X