Annons
X
Annons
X

Sammanbrottet blev en vändpunkt

HÖGAKTUELL. Konstnären och författaren Lars Lerin, känd för sina väldiga och ruffa akvareller, är dubbelt aktuell i höst. Boken Mellan husen har just kommit ut och den stora utställningen på Waldermarsudde öppnar i dag.

Lars Lerin, konstnär som ställer ut på Waldemarsudde.
Lars Lerin, konstnär som ställer ut på Waldemarsudde. Foto: LARS PEHRSON

Mörker. Huskroppar som avtecknar sig. Kraftledning, bensinmack och byggkran. Frostnupet gräs och vinteröppet vatten. Fasader, klättrande på varandra. Eller ensamt ropande. Och så strimman av ljus som alltid ändå letar sig fram till betraktaren. Som liksom kallar på en från ödsligheten. Den som alltid finns där, oavsett om Lars Lerin betraktar en ensam träkåk i Sibirien, en stadsgata i neonljus, hundar vid Ganges eller Munkfors.

– Du vet, ödsligheten bär en liksom med sig, säger han på klingande len värmländska.

Lars Lerin ser rent finurlig ut, samtidigt talar han om djupaste mörker i bild och liv. Han knallar omkring i rummen på Waldemarsudde, en vecka före vernissagen, och flyttar runt de cirka hundra verken tillsammans med museets Lars Engelhardt som hänger utställningen. De pampiga slottsrummen står i stark kontrast till bilderna. Och Lars Lerin är glad; glad för här ryms så mycket och för att ljuset flödar.
**
Bilderna grupperar de** kring lösligt sammanhållna motiv, som Lofoten, rimfrost, stränder, hundar, Mellanöstern, män som söker kärlek, Indien, nattljus, Sibirien, hotellrum. Och Munkfors förstås.

Annons
X

– Där tillbringade farfar sin sista tid, säger han och pekar på sjukhuset på en bild från ortens centrum.

Lars Lerin är produktiv: målar i akvarell och olja, gör grafik och installationer, och skriver. På utställningen blir det mest akvarell, och då pratar vi inte små rara tavlor, utan enorma målningar. Eller många små, som i kollage blir till väldiga berättelser.

Det är rufft, men samtidigt vackert, ömsint. Om bilderna bråkar med betraktaren så sker det på ett stillsamt sätt. Som han själv.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ändå gillar han när det tar emot.

    – Att tvätta ur, måla om, måla över, flera lagret efter varandra. Allt kan inte falla på plats på en gång.

    Som de träsnitt han kallar misslyckade, gjorda från gamla foton av mammans släkt på Väderöarna, som han målat över ”tills de säger något”.

    På många av målningarna blandar sig ytor av handskriven text sig i bilden.

    – Det är när jag inte kommer längre, när det behövts något mer.

    Vad står det?

    – Det behöver man inte kunna läsa. Det kan vara vad lite vad som helst, om motivet, eller uppmuntran till mig själv. Så där som terapeuten säger att jag ska göra.

    Det mesta på utställningen har kommit till under de senaste tre åren.

    Inga kalhyggen då?

    Han ler under lugg och plockar med ett kollage.

    – Jo, ett kalhygge får komma med.

    Kalhyggena och en del andra mörka miljöer är förknippade med ett tidigare liv. När vi senare hamnar i Prins Eugens vackra kök över en lunchsoppa, berättar han om hur han då maniskt målade i ångest och smärta, ofta samma motiv om och om igen, om hur produktiviteten i sig blev ett sätt att visa att han dög som konstnär, och som människa. Och han berättar om Lofoten där han bodde i så många år, om för åtta år sedan när han lämnade sin man, om den mödosamma vägen tillbaka till att försöka hantera livet på dess egna villkor.

    – Allt brakade samman. Det var en vändpunkt, från sprit och tabletter. Jag var tvungen att välja om jag skulle överleva.

    Om ångesten var en motor i måleriet då, hur är det nu när du är ute på andra sidan?

    – Nu kan jag reflektera mer, och kanske ser klarare. Och inte bara harva på.

    Han är övertygad om att konst som säger något ändå kommer till ur något slags tvång.

    – När en inte har möjlighet att välja, annars blir det aldrig den där besattheten.

    Betyder det att din konst blivit sämre?

    – Nej, men kanske jag har mindre behov av att arbeta nu, inte samma tvångsmässiga krav. Det går ju an att leva ändå. Men jag jobbar lika mycket nu med det, fast på ett annat sätt.

    Jag pekar på en glänsande guldring på vänster hand. Han skiner upp, den är ganska ny.

    – Det tar tid att vänja sig vid att det går att vara lycklig.

    Han tystnar, äter litet.

    – Men det går inte att tro att jag är läkt och klar, nej, det är en färskvara.

    För Lars Lerin var konstnärsbanan både självklar och inte. ”Uteslutningsmetoden” ledde dit mer än eget val. Uppvuxen i bruksorten Munkfors förväntades han vara som alla andra och spela fotboll med grabbarna. Pappa hade klädaffär och mamma var hemmafru. Lite ängsligt, så där, säger han.

    – Jag fick inte vara den jag var, utan spela en roll hela tiden. Jag tror det var därför jag fick svårare senare i livet, med skam och känslan att inte duga.
    **
    Men kanske, funderar han**, var det därför han måste bli konstnär. Måleriet som tog fart i tonåren var först ett sätt att få vara duktig, han fick bekräftelse på det han gjorde i stället för den han var. Senare blev det en livsnödvändighet.

    När han hade gått ut gymnasiet insåg han att han behövde utbildning, och gick på Gerlesborgsskolan och Valand.

    – Jag var 19-20 år, hade provinsiell framgång, och tyckte att jag redan var konstnär. Men oj – han skrattar – det fick jag omvärdera.

    Men sedan bar det av för Lars Lerin. Han utvecklade en anmärkningsvärd akvarellteknik och ett personligt bildspråk. Han benämns i dag ofta som en av Sveriges främsta. Han har fått ställa ut mycket, främst i Sverige och Norge, och fått mycket sålt. Och i somras åkte Moderna museet till Laxholmen utanför Munkfors, där han har ateljé och utställning, och köpte en stor målning, som också visas på Waldemarsudde.
    **
    Tillbaka bland tavlorna kommer** vi till rummet med ”männen som söker kärlek”. Han plockar fram ett litet färgtryck av Jesus i en sirlig ram. Den råkade bli hans när han köpte en hög begagnade ramar, och han tyckte om den. Kanske kan den få bo bland de kärlekssökande männen, funderar han, där finns ju många att ge sin kärlek till.

    Så plötsligt kommer han förtjust ångande med en liten, liten grafisk bild, som han absolut vill visa: en liten mus, helt rörande, en som man av misstag skulle kunna trampa på.

    – Den här måste ju vara med. Jag sätter den där nere i hörnet. Tror du någon ser den?

    Annons
    Annons
    X

    Lars Lerin, konstnär som ställer ut på Waldemarsudde.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X