Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken Samma argument som under häxprocesserna

Kung Carl Gustaf vid den mycket välbesökta presskonferens där han kommenterade boken.
Kung Carl Gustaf vid den mycket välbesökta presskonferens där han kommenterade boken. Foto: ADAM IHSE/SCANPIX

Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Lind & Co

352 s.

Anekdoter om kungligheter har ingått i berättarkulturen sedan urminnes tid. Det senaste tillskottet handlar om vår nuvarande kung: ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” av journalisten Thomas Sjöberg, som fått hjälp av Deanne Rauscher och Tove Meyer. Ingen som följt medierapporteringen kan ha undgått boksläppet. Men är texten vederhäftig?

Hälften av boken är föga uppseendeväckande. Vi får följa kungen under barn- och ungdomen. Alla fakta är välkända, utom den detaljerade redogörelsen för kungens morfar, nazisten Karl Eduard. Men sedan hettar det till. Andra hälften av boken dignar under skvaller om hur kungens vänner ordnat fester med nakna sällskapsdamer och strippor, hur kungen festat på svartklubbar och agerat på ett sätt som varit riskabelt både för honom och för Sverige.

Egentligen handlar boken mindre om kungen än om vad hans vänner haft för sig, men ändå – den bild vi får av statschefen är inte vacker.

Annons
X

En applicering av källkritik är dock förödande för Sjöberg. Några enkla frågor kan illustrera problemet. Finns det en tendens? Svar: ja, bokens syfte är kommersiellt, med fokus på de snaskigheter som frodas på löpsedlarna. Är källorna oberoende av varandra? Svar: ofta är det omöjligt att avgöra eftersom många uppgiftslämnare är anonyma, vilket gör källvärdet svårt att bedöma. Hur är det med samtidigheten? Svar: ofta är den påfallande svag. Det ligger ett eller flera decennier mellan händelserna i fråga och intervjuögonblicket (som i fallet med ett påstått besök på en klubb i Atlanta 1996), vilket ger utrymme för minnesluckor och fantasifulla tillägg.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Thomas Sjöberg är medveten om bristerna. På sidan 14 skriver han, apropå vad en serbisk gangster och några anonyma kvinnor gjort gällande, att ”andra källor har detaljrikt bekräftat dessa berättelser”. Vilka källor? I litteraturförteckningen finns huvudsakligen hänvisningar till artiklar i Aftonbladet och Expressen. Sjöberg skriver även att ”deras berättelser har varit så detaljerade och samstämmiga att vi blev säkra på att de berättat det de verkligen har upplevt”. Samma argument användes vid vittnesförhören under 1600-talets häxprocesser. Men att tio barn berättade samma historia om kvinnors kvastfärder till Blåkulla innebar inte att historien var sann. För att driva teser i bevisning krävs bättre underlag.

    Ibland blir bevisföringen verkligt dålig, som när Sjöberg hävdar att kungen under ett ömt ögonblick med en utpekad älskarinna skall ha fantiserat om att rymma med henne till en öde ö. Vem har berättat det för Sjöberg? Inte kungen, knappast älskarinnan. Har en livvakt lyssnat? Faktum är att Sjöberg inte förmår presentera ett enda konkret belägg för att kungen har haft en affär med henne. Denna uppgift, liksom det mesta i bokens andra hälft, vilar på indicier, rykten och anonyma källor.

    Märk väl: jag säger inte att uppgifterna är osanna. Jag har ingen aning om vad kungen gjort på nattklubbar i Stockholm, Atlanta och Bratislava. Men Sjöberg har inte bevisat sina påståenden. Boken möter inte de krav på intersubjektiv prövbarhet som krävs för att den skall kunna tas på allvar.

    Minst lika graverande är Sjöbergs faktaurval. Det mesta en läsare kan förvänta sig att få veta i en biografi om kungen berörs endast på ett fåtal rader eller inte alls. Carl XVI Gustaf har tunga politiska och representativa plikter. Hur sköter han dem? Hur hanterar han kriser? Vad ligger bakom kungens officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei? Hur ser han på sitt potentiellt mycket omfattande mediala inflytande och dess relation till den begränsade officiella maktpositionen? Hur fungerar han som familjeman? Tycker han om modern konst? Vilka böcker uppskattar han? Föredrar han skräckfilm eller kärleksfilm? Kort sagt: allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över.

    Slutsats: ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.

    Annons
    Annons
    X

    Kung Carl Gustaf vid den mycket välbesökta presskonferens där han kommenterade boken.

    Foto: ADAM IHSE/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X