Annons
Recension

(Dziewiec)Samhällskritikkan vara roande

Under strecket
Publicerad

Det är inte brukligt att börja recensera en försvenskad roman med reflektioner över översättarens - i det här sammanhanget rent ekvilibristiska - insatser, men jag tar mig friheten att göra det ändå, eftersom jag under läsningen av det polska originalet ofta undrat hur svenska språket skulle komma att tackla textens ymniga och, från lexikografisk synpunkt sett, häpnadsväckande obsceniteter. ”Slaviska språk”, säger Hans Björkegren i förordet till sin översättning av Osip Mandelstams dikter, ”kan med enkla, naturliga handgrepp förvandla substantiv till verb eller adjektiv - och vice versa”. Något i det närmaste ogörligt på svenska.
Tomas Håkansson har klokt nog ersatt de flesta av romanens på grund av överanvändning tunnslitna könsuttryck med lika slitna och föga upprörande svenska vulgarismer, som skit, djävlar, helvete och liknande. Således har han ersatt en språklig slentrian med en annan. Säkert i förvissningen
om att förfarandet svarar mot bokens huvudtema, som är alltings utbytbarhet i en tillvaro där tingen är gud, där människan lever i ”tomhet mellan himmel och jord”, i en ”ensamhet som omger henne från alla håll”, i ett land där så mycket blivit förött, förstört och förslösat.
Man får inte tro att Andrzej Stasiuk vrider händerna över nutidspolackens begär efter Glittrande Ting. Tvärtom, hans aktning för materien är stor, liksom hans förståelse för dess uppgift som ett verklighetens ankare. Han är fascinerad av och fullt medveten om den glädje som den billiga lyxen erbjuder den fattige. För vad man hela tiden förnimmer i den stundom bistra och råa, stundom underbart poetiska texten är medkänsla med människornas torftiga liv och deras legitima längtan efter skönhet. Men han inser också att saken, tinget, det åtrådda föremålet, ”som vi ger allt, lämnar oss till slut ensamma.”
Nio, historien om arbetargrabben och nyblivne småföretagaren Pawel, som får sin våning grundligt vandaliserad av några gangsters - en
handfast uppmaning att med det snaraste gälda en skuld - hans jakt på pengar kors och tvärs genom Warszawa, tar författaren till förevändning för att få ägna sig åt sin favoritsysselsättning, nämligen den att vandra.

Andrzej Stasiuk är en äkta pilgrim, en sann Graalsökare, en resande i tillvarons utmarker. Han vandrar i ”Världen bortom Dukla”, på svenska 2004, i ”Bialy Kruk” ( Den vita korpen), i ”Jadac do Babadag” (På resa till Babadag). Också ”Opowiesci Galicyjskie” (Berättelser från Galicien), korta stycken om folk, fä och himlar, är en sorts vandring.
”Nio” redogör för en resa, genom Pawels medvetande, till en plats där han kanske kunde finna fast mark under fötterna. Flykten undan eventuella förföljare och deras ociviliserade metoder att utkräva pengar blir samtidigt ett sökande efter ett existentiellt centrum. Detta centrum utgörs stundvis, men bara stundvis, av minnen från barndomen. Ofta, och då bara illusoriskt, sammanfaller själens medelpunkt med Warszawas medelpunkt, det ställe där de två
stora artärerna, Marszalkowskagatan och Jerozolimskaavenyn, korsar varandra, och kvarteren däromkring med glittriga, nykapitalistiska affärer, en smågangstrarnas mötesplats i Kulturpalatsets hotfulla skugga.

Annons
Annons
Annons