Annons
X
Annons
X

Samhällen i övergångsåldern

SAMTIDER | Demokrati har alltid varit en styrelseform i skuggan av auktoritära hot, menar årets skytteanske pristagare, den spanske statsvetaren Juan Linz. Sin inspirerande forskning har han ägnat åt att förklara hur demokratiska regimer bryter samman och hur nya länder under de senaste tjugo åren gått in i det sköra tillstånd han kallar ”övergångsdemokrati”. Efter kommunismens fall har hans teorier fått global betydelse.

Juan Linz.
Juan Linz. Foto: MIGUEL RAJMIL

1996: JUAN LINZ

  1. Vid Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala sker numera en årlig utdelning med donationsmedel av det s k skytteanska priset. Det skall gå ”till den inom internationell eller svensk statskunskap som enligt stiftelsens mening utfört den mest framstående forskningen”. Förra året belönades Robert Dahl för sitt bidrag till den pluralistiska demokratiteorin – amerikanskt naiv och äppelkindad säger en handfull kritiker, föredömligt klar såväl som empiriskt fruktbar och särskiljande säger en betydligt större beundrarskara (Samtider 1/4 1995).

När priset i år går till spanjoren Juan Linz, som delat sitt forskarliv mellan hemlandet och USA, kompletteras demokratiteorin med de mörka erfarenheterna från Europas 1900-tal. Sin unika förtrogenhet med ett auktoritärt styrelsesätt har Linz generaliserat till en berömd modell för demokratiska regimers sammanbrott.

Spaniens senkomna återgång till folkstyrelse har inspirerat en forskning om ”övergångsdemokrati” som efter kommunismens fall fått global relevans.

Annons
X

Underförstådd

  1. Spanjor men född i Tyskland disputerade Linz i USA, då han fann att Francoregimen höll på att utarma allt akademiskt liv i hemlandet.

Avhandlingen vid Columbiauniversitetet om den västtyska politikens sociala bas lär ursprungligen ha omfattat 1 500 sidor. Endast med milt våld skall handledaren ha förmått författaren att kondensera manuskriptet till 900 sidor, utgivna i två band. Bokstavligt talat allt om de krafter och traditioner som hotade den sköra västtyska demokratin finns här analyserade med ett uppbåd av material, teorier och metoder.

Sitt internationella genombrott fick Juan Linz 1975 med ett bidrag till Handbook of Political Science.

Att sammanfatta tidens vetande bjuder som bekant växande svårigheter i det forskningsintensiva samhället, men denna encyklopedi lyckades väl och man bläddrar med största utbyte igenom uppslagsorden. Plötsligt kommer man till en essä på hela 237 sidor; det är, inte oväntat, Juan Linz bidrag. Artikeln handlar om totalitära och auktoritära regimer och har blivit en av den moderna samhällsvetenskapens oftast citerade.

Linz inleder med att säga att vi alla vet att livet under Stalin och Hitler förvisso skilde sig mycket från medborgarnas villkor i länder som Storbritannien och Sverige. Med en så grov uppdelning vill dock inte Linz låta sig nöja.

Det finns både demokratier och diktaturer av olika slag. Och det finns även ett skymningsland där emellan, hur mycket Linz än i Robert Dahls efterföljd vill betona partikonkurrensens utslagsgivande roll: ”korporativ demokrati” t ex, där de förtroendevalda inte väljs som individer utan som representanter för sociala grupper, som antas hållas samman genom att medlemmarna har gemensamma intressen.

Framför allt vill Linz skilja mellan totalitära och auktoritära regimer. De senare utmärker sig från de förra bl a genom en viss grad av pluralism, utbredd apati bland medborgarna samt ett slags underförstådd mentalitet snarare än en allt behärskande, riktningsgivande ideologi. Med karakteristisk systematiseringssträvan bygger Linz ut dessa tre dimensioner till ett omfattande klassificeringsschema med en rad undergrupper, alla åskådligt illustrerade med länder från snart sagt jordens alla hörn.

Linz varnar oss för att ignorera det hot mot demokratin som de auktoritära regimerna utgör. Det finns en risk för att vi blundar för detta hot, framhåller han, bara för att dessa regimer är mindre aggressiva och mindre glansfulla – och inte heller fullt så avskyvärda – som de läror som bekänner sig till ”den totala staten” och ”det totala kriget”. Men de är sannolikare. Att upprätta nya totalitära stater är trots allt mycket svårt.

Linz pessimistiska slutsats är att ”många länder, för att inte säga de flesta kommer under den närmaste framtiden att styras av auktoritära regimer, som varken helt underordnar den enskilde under en storslagen historisk plan för ett perfekt samhälle eller tillåter honom ett fritt val mellan ett flertal alternativ”.

Med sina böcker The Breakdown of Democratic Regimes (1978) och The Failure of Presidential Democracy (1994) och ett antal artiklar på samma tema etablerade sig Linz som internationell auktoritet. Inte minst på denna sydamerikanska kontinent är han uppburen, och i denna världsdel kan man få uppleva hur hela konferenser ägnas Linz teorier om demokratiska regimers sammanbrott.

Det kan i detta prissammanhang vara kuriöst att upplysa om att samma ära stundom även tillkommer en skytteansk professor, Rudolf Kjellén (1916–22), i vårt land ofta förbisedd och förlöjligad.

Laboratorium

  1. För Linz har Spanien alltid varit motexemplet mot statsvetenskapliga schabloner i svart och vitt under det kalla kriget.

Inspirerad av Max Weber har han särskilt studerat tre aspekter av det spanska samhället: eliternas handlande, affärsmännens ställning och religionens betydelse. Det väckte uppmärksamhet när han i ett arbete om Spanien under de senaste hundra åren även behandlade armén och katolska kyrkan som regelrätta intressegrupper i det politiska spelet. Arbetet Los empresarios ante el poder publico (1966) har förblivit standardverket om det moderna Spanien.

Hemlandets demokratisering blev för Linz ett laboratorium, där han kunde pröva sina teorier. Arbetena om den spanska ”reforma pactada/ruptura pactada”-modellen har inspirerat en vidsträckt forskning, inte minst om det forna Sovjetblockets upplösning.

Det säger sig självt att Linz med sin klarsyn och realism inte tillhörde dem som 1989 förivrade sig och utropade historiens slut. Insikterna från hemlandet om de problem som regionalism, mångkultur och flerspråkighet utgör gjorde honom klokare än så.

Sina globala erfarenheter av ”övergångsdemokratin” har han nyligen sammanfattat i ett bidrag till ett Nobelsymposium i Uppsala: Problems of Democratic Transition and Consolidation: Southern Europe, South America, and Post-communist Europe (1996).

När man i dag besöker statsvetenskapliga institutioner i Spanien, slås man av den entusiasm med vilken professorer och studenter håller på att förändra ämnet som ett led i arbetet på att skapa ett demokratiskt Spanien. Den gamla statskunskapen tjänade fascismen, säger man. Den nya skall vara värdeneutral som i USA och Nordeuropa.

En gästprofessors påpekande att dessa mål knappast är förenliga tas inte alltid väl emot. Den nya spanska statskunskapen är otvivelaktigt i lika hög grad som den gamla statens tjänarinna – skillnaden är att det nu är en normativt mera sympatisk styrelseform hon vårdar sig om.

Hemlandet har rikligt belönat Juan Linz. Vid en viss tidpunkt under övergångsperioden i Spanien övervägdes han som kunglig senator men kom i stället att spela en roll som vetenskaplig och moralisk auktoritet för den unga demokratins grundlagsfäder och partiledare. Han har mottagit prinsens av Asturien prestigefyllda pris i samhällsvetenskap och hedersdoktorat från Granada och Madrid liksom från Marburg i Tyskland.

Wagner

  1. Utmärkande för Linz hela produktion är den metodiska mångsidigheten. Den statsvetenskapliga analysen kompletteras med långa historiska perspektiv och breda sociologiska utblickar.

Påverkad av den för tidigt bortgångne norske samhällsvetaren Stein Rokkan – som också förvisso skulle ha varit en värdig mottagare av det skytteanska priset – ser Linz det europeiska nationsbyggandet i ljuset av sega strukturer med ursprung i det romerska rikets sönderfall. Kartor och omfattande klassificeringsscheman återkommer i hans arbeten, strukturanalyser blandas med föreställningar om ett självständigt svängrum för aktörer och institutioner.

Hans analyser blir därigenom mera inspirerande än koncisa. För den statsvetenskapliga ortodoxins krav på varandra ömsesidigt uteslutande begrepp och definitioner lyfter Linz artigt på hatten och skyndar vidare till det han finner empiriskt mera fruktbart, outtröttlig i sin jakt efter de faror för demokratin de troskyldiga förbiser.

Om Robert Dahl är statskunskapens Mozart med varje ton fylld av renhet och klarhet och varje komposition förunderligt lättillgänglig och balanserad, framstår Juan Linz snarast som vår Wagner med allkonstverket som ideal, mäktig och stundom disharmonisk men uppfordrande genom ett ständigt närvarande, ödesmättat basackord.

Leif Lewin

Annons
Annons
X

Juan Linz.

Foto: MIGUEL RAJMIL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X