Annons
X
Annons
X

Samarbete är inte gratis

SAMTIDER | Bäst för den enskilde är inte alltid bäst för samhället. Det kostar på att lösa allmänna problem i samverkan. Statsvetare har börjat få syn på vinsterna.

Elinor Ostrom
Elinor Ostrom Foto: AOP

1999: ELINOR OSTROM

Den som kommer till universitetet för att läsa samhällsvetenskapliga ämnen stiftar snart bekantskap med ett par välkända figurer som kommer att vara följeslagare på många kurser och nivåer.

Två fångar är anklagade för att ha begått ett brott tillsammans. De låses in i var sin cell utan möjlighet att kommunicera med varandra och föreläggs av en domare följande alternativ:

Antingen kan de erkänna eller neka till brottet. Om båda erkänner, döms de till tio års fängelse var. Om båda fångarna nekar, döms de ändå för ett mindre brott som de redan överbevisats om till två års fängelse var.

Annons
X

Om den ene erkänner och den andre nekar, blir påföljden – exemplet är modellerat på de speciella regler som gäller inom amerikanskt rättsväsende – att den samarbetande fången slipper undan med ett års fängelse medan den som döms mot sitt nekande får det strängaste straffet tjugo års fängelse.

Vad är det förnuftiga handlingssättet om fångarna vill komma så lindrigt undansom möjligt?

Att följa strategin ''neka'' kan vara frestande; straffen i övre vänstra rutan ser inte ut att vara de mest skräckinjagande. Men vid närmare eftertanke leder både förhoppningen att få ett ännu mildare straff (bara ett års fängelse) och fruktan att få det strängaste straffet (tjugo års fängelse) om man fortsätter att neka när den andre erkänner till att det rationella handlandet synes vara att erkänna. Men om båda resonerar på detta sätt hamnar de i nedre högra rutan och döms till tio års fängelse – precis vad domaren räknat ut.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Fångarnas dilemma har haft enorm betydelse för den vetenskapsgren som kallas spelteori och utgör ett viktigt steg i paradigmskiftet från ett naturvetenskapligt till ett rationalistiskt betraktelsesätt inom samhällsvetenskaperna. Aktörerna – väljare, politiker, byråkrater – betraktas inte som totalt determinerade av biologiska eller sociala strukturer utan som förnuftiga individer med egen vilja och förmåga att sätt upp mål och vidta åtgärder för att förverkliga önskemålen.

    Därmed inte sagt, som exemplet visar, att man alltid får som man vill. Oförutsedda konsekvenser inträffar som resultat av att man missbedömt den andres kalkyler. Frågan är med andra ord hur man träffar ett rationellt val (''rational choice'') i en värld av osäkerhet om motspelarens bedömningar.

    Fångarnas dilemma lär oss att det kan finnas en motsättning mellan individuell och kollektiv rationalitet.

    Idéhistoriskt erinrar tankefiguren om att ”allmänviljan” stundom är en mera träffande beskrivning av den politiska verkligheten än ''den osynliga handen''. Vad som är bäst för den enskilde är inte alltid bäst för samhället.

    Teoretiskt är forskarna i huvudsak överens numera. Problemställningen i Fångarnas dilemma är varken så trivial eller så naiv som kritikerna en gång ville göra gällande. Det är varken så att ''politiker gör på ett visst sätt baraför att de vill det'' eller så att ''människan är en rationell varelse som helt kan styra världen''. Intentioner kan inte härledas från resultatet; i så fall skulle den ertappade rattfylleristen önska att han hamnade i fängelse. Att önskemål har rangordnats är ingen garanti för att ens det som satts högst går igenom; det verkligt allvarliga här i världen är att dåliga eller onda beslut kan fattas trots att aktörerna har de bästa avsikter.

    Handlingar medför inte sällan oavsiktliga konsekvenser. ''Vilja väl men göra ont'' synes höra till politikens obönhörliga predikament.

    Mot bakgrund av denna insikt har den fortsatta forskningen fått en mera empirisk inriktning. Forskarna använder spelteorin för att förklara konkreta konflikt- och samverkansmönster. Ett för mig personligen näraliggande exempel är det forskningsprogram om svensk inrikespolitik, ''Politik som rationellt handlande'', vilket satte sin prägel på min institution under tioårsperioden1975-85.

    Idag finns det anledning att uppmärksamma en annan tillämpning och vidareutveckling av spelteorin, den amerikanska professorn Elinor Ostroms Governing the Commons (1990), en bok som enligt statskunskapens nya internationella handbok är en av vårt ämnes mest flitigt citerade och den som på kortaste tid fått ställning som klassiker. För detta arbete har Elinor Ostrom tilldelats 1999 års skytteanska pris.

    Ostrom börjar sin bok med en annan inom spelteorin välkänd metafor: ''allmänningens tragedi''.

    Några herdar för sin boskap till en betesmark som de äger tillsammans. Ingen har anledning att göra någon begränsning av det antal kor han låter beta där, bara han får avsättning för sina produkter på marknaden. Men om var och en använder allmänningen på detta sätt blir den snart överexploaterad och förstörd: ingen av herdarna har längre någon glädje av den.

    Elinor Ostrom väljer denna tankedräkt för att den ska passa så bra som möjligt för det empiriska problem som intresserar henne – naturresurshanteringen. De allra första raderna i hennes bok påminner oss om att det knappast går en vecka utan att vi hör talas om hur våra naturresurser förslösas; överfiskningen leder till att vi på många håll bara har en bråkdel kvar av det fiskbestånd som fanns tidigare.

    För att råda bot på missförhållandena rekommenderar vissa politiker ökad statlig kontroll. Andra förordar privatisering eftersom de anser att regleringarna skapar problemen. Ostrom är skeptisk till båda recepten; goda lösningar kommer inte ''utifrån''. I verkligheten har varken staten eller marknaden enligt hennes uppfattning lyckats med att skapa former för en långvarig, ansvarsfull användning av våra naturresurser.

    Det förhållningssätt eller, med Ostroms eget språkbruk, det ''spel'' hon talar för är i stället ett arrangemang varigenom ''herdarna själva kan upprätta ett bindande kontrakt att gå in för en samarbetsstrategi som de själva utarbetar''om att inte förstöra allmänningen.

    Ostrom går därefter över till sina empiriska fall – bara för att snart teoretisera igen. Hennes metod är att ständigt gå fram och tillbaka mellan dessa båda analysnivåer för att nå fram till generaliseringar om det framgångsrika samarbetets förutsättningar. Fallen är relativt ''små'' omfattande mellan 50 och15 000 individer alltifrån ett schweiziskt samhälle med extrema jordbruksförhållanden på de branta sluttningarna, japanska byar, spanska konstbevattningsanläggningar till filippinska vattenförsörjningssystem.

    Bland de egenskaper hon finner gynnsamma för samarbete kan nämnas: klart angivna regler för vilka som har tillgång till allmänningen, lokalt anpassade bestämmelser, möjlighet för brukarna att själva modifiera reglerna, ansvarsutkrävande inför brukarna för dem som sköter allmänningen, sanktioner mot dem som bryter mot reglerna, förekomst av konfliktlösningsmekanismer, beroende av centralmaktens godkännande.

    Nu är det inte bara framgångsrika projekt som Ostrom redovisar. I ett särskilt kapitel beskriver hon fall av ''misslyckanden och sprödhet'' när det gäller fiske och vattenförsörjning – i Turkiet, Sri Lanka, Kalifornien och Kanada.

    Svårigheterna i dessa fall sammanhänger med att de för samarbetet gynnsamma egenskaper saknas som just räknades upp, men dessutom understryker hon de risker som uppstår om det finns alltför många brukare av allmänningen, om många är fattiga och nyrekryterade till projektet, om det finns stor etnisk och kulturell heterogenitet bland brukarna, om rika brukare har möjlighet att medtvivelaktiga metoder sko sig på andras bekostnad, om brukarna har dålig fysisk kontroll över sin allmänning.

    Ostroms bok formar sig till ett engagerat försvar för det decentraliserade samhället. Hon vänder sig mot kolleger som ensidigt förordar förstatligande eller privatisering för att lösa allmänningens problem.

    ''Om denna studie inte åstadkommer något annat än att krossa övertygelsen hos många statsvetare att det enda sättet att lösa allmänningens problem är att externa myndigheter inför full privat äganderätt eller inför centralaregleringar, så har den uppnått ett viktigt syfte.''

    Slutsatserna kan beskrivas som nyanserade, komplexa, rent av eklektiska. Alla tänkbara åtgärder, från beskattning och kontroll till information och belöning,förefaller henne tänkbara, om syftet bara är att påverka individers attityder i riktning mot samarbete, långsiktighet och enskilt ansvarstagande.

    Ostrom anser att forskningen försummat att studera de förändringar av människors attityder som blir följden av att man kunnat samsas om att bygga upp ett socialt kapital – skötseln av ett fiskevatten, administrationen av en bevattningsanläggning.

    Vidare måste man sätta in de självstyrande små enheterna i det större politiska systemet och se hur det ena påverkar det andra. Slutligen har forskarna förbisett informations- och transaktionskostnaderna. Samarbetet är inte gratis.

    Det kräver uppoffringar i form av tid, pengar och intressen.

    Men det är inte någon avlägsen vision vid historiens slut som ska förmå människorna till dessa uppoffringar.

    Hennes på en gång bestämda och pragmatiska program är ett sådant arrangemang att samarbetets fördelar på ett tidigt stadium och med tiden allt tydligare steg för steg uppenbaras så att samarbetsviljan förstärks för varje uppnått etappmål.

    Hela Elinor Ostroms akademiska karriär med en osedvanligt rik publikationslista kan ses som en förberedelse till mästerverket från 1990; 90-talet har inneburit uppföljning, ofta i samarbete med andra.

    Hon disputerade 1965 i Kalifornien på en avhandling om offentligtentreprenörskap och flyttade sedan med maken och medarbetaren Vincent till Indiana University, när denne fick en tjänst vid dess statsvetenskapliga institution. Det skulle dröja flera år innan hon själv fick en motsvarande tjänst vid samma institution, men sedan har hon förblivit den trogen. Hennes uppburna ställning inom disciplinen framgår bland annat av att hon efterträdde1997 års skytteanske pristagare Arend Lijphart som ordförande i det amerikanska statsvetarförbundet.

    För Statsvetenskapliga institutionen Skytteanum i Uppsala är det med speciellt varma känslor vi i år gratulerar en pristagare vars forskningsprofil så mycket påminner om vår egen.

    När Elinor Ostrom mottager priset i form av 400 000 kronor, diplom och medaljong lördagen den 2 oktober i Uppsala, firar priset sitt femårsjubileum. Det kommeratt celebreras med ett efterföljande symposium med alla fem pristagarna på plats – Robert Dahl, Juan Linz, Arend Lijphart, Alexander George och Elinor Ostrom – i en paneldebatt om demokratins framtid.

    Skytteanska priset – ”Statsvetenskapens Nobelpris” blogg.svd.se

    Leif Lewin

    Annons
    Annons
    X

    Elinor Ostrom

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X