X
Annons
X

Salman Rushdie: Sanningen behöver byggas upp från grunden

I en tid av förfalskade nyheter och alternativa fakta kan vi lära något av hur tyskarna försökte återuppbygga sanningen med hjälp av ett nytt språk efter nazisterna. Det menar Salman Rushdie i denna understreckare, skriven exklusivt för SvD.

Den berömde tyske fotografen Richard Peter dokumenterade ett Dresden lagt i ruiner efter bomningen i slutet av ­andra världskriget.
Den berömde tyske fotografen Richard Peter dokumenterade ett Dresden lagt i ruiner efter bomningen i slutet av ­andra världskriget. Foto: IBL, Axel Öberg

"Vad, är du galen? Är du galen?", frågar Falstaff prins Hal i den första delen av Shakespeares pjäs "Henrik IV". "Är inte sanning rena sanningen?" ("Is not the truth the truth?"). Det hela handlar förstås om att han har ljugit som en häst travar och att prinsen nu är på god väg att avslöja honom som bedragare.

I en tid som denna, när verkligheten angrips från alla håll och kanter, verkar det finnas många mäktiga ledare som delar Falstaffs bedrägliga syn på sanningen. I Indien, Storbritannien och USA – de tre länder jag brytt mig mest om i mitt liv – framställs ofta egennyttiga lögner som fakta medan tillförlitlig information svartmålas som falsk. De som försvarar verkligheten genom att försöka tygla den strida ström av falsk information som flödar över oss gör emellertid ofta misstaget att längta efter en guldålder när sanningen var oomstridd och universell, och hävda att vi måste återvända till detta lyckliga samförstånd.

Sanningen är att sanningen alltid har varit en omstridd idé. När jag som ung student läste historia i Cambridge lärde jag mig tidigt att det finns vissa "basfakta" – som till exempel att slaget vid Hastings ägde rum år 1066, eller att den amerikanska självständighetsförklaringen antogs den 4 juli 1776 – men att ett historiskt faktum också alltid är resultatet av att en viss händelse tillskrivits en viss betydelse. Att Julius Caesar korsade Rubicon är ett historiskt faktum. Det finns många andra som korsat Rubicon, men historiskt sett är deras rörelser över floden ointressanta. De är enligt detta synsätt inte fakta. Dessutom förändrar ofta tidens gång betydelsen av ett visst faktum. 

Annons
X

1857 blev en militär revolt i det brittiska imperiet känd som "det indiska myteriet", och eftersom ett myteri är ett uppror mot de behöriga myndigheterna kom namnet, och därmed också själva betydelsen av händelsen, att ge en felaktig bild av "myteriets" indier. Idag refererar indiska historiker till denna händelse som "den indiska resningen" vilket gör det till ett helt annat faktum som betyder en helt annan sak. Historia skrivs inte i sten. Det förflutna omprövas ständigt av dagens ståndpunkter.

Men det finns ändå en viss sanning i idén att man i västvärlden under 1800-talet hade en någorlunda samstämmig uppfattning om verklighetens beskaffenhet. De stora romanförfattarna från denna tid – Edith Wharton, George Eliot, Gustave Flaubert med flera – kunde utgå ifrån att de och deras läsare i stort sett var överens om det verkligas natur, och det var grunden för den realistiska romanens storhetstid. Men detta samförstånd förutsatte en viss exkludering. Den var medelklassig och vit. De koloniserade folkens eller de etniska minoriteternas uppfattningar om världen – som skilde sig radikalt från den borgerliga verklighet som porträtterades i "Oskuldens tid", "Middlemarch", eller "Madame Bovary" – var till stor del bortstrukna ur den gemensamma berättelsen. Dessutom marginaliserades ofta de stora allmänna angelägenheternas betydelse. I Jane Austens böcker nämns knappt ­Napoleonkrigen; i Charles Dickens väldiga verk syns det brittiska imperiet bara glimtvis.

Det tryck som uppstod med 1900-talets enorma sociala förändringar blottade svagheten i 1800-talets samförstånd; dess syn på verkligheten började alltmer framstå som falsk. Till en början använde författarna den realistiska romanens metoder för att skildra den förändrade verkligheten – som Thomas Mann i "Buddenbrooks" eller Junichiro Tanizaki i "Systrarna Makioka" – men den realistiska romanen blev snart mer och mer problematisk och författare som Franz Kafka, Ralph Ellison och Gabriel Garcia Márquez valde i stället att skriva underliga, mer surrealistiska texter som sa sanningen med hjälp av den uppenbara osanningen för att – som genom trolleri – skapa en ny sorts verklighet.

Som författare har jag ofta hävdat att det är de gamla samförståndens sammanbrott som mest av allt utmärker dagens verklighet och att världen förklaras bäst genom sina motstridiga och ofta oförenliga berättelser. Vi ser exempel på sådana oförenligheter i såväl Kashmir eller Mellanöstern som i kampen mellan det progressiva Amerika och Trumpistan. Konsekvenserna av denna nya, debattlystna och polemiska inställning till sanningen påverkar i sin tur litteraturen så djupt att vi inte kan bortse från att den finns där. 

Men jag tror också att de alltmer varierade rösternas inflytande på det offentliga samtalet har berikat våra litteraturer och gett oss en mer komplex uppfattning om världen. Den amerikanska litteraturen består numera av röster från alla möjliga håll: Junot Diaz, Yiyun Li, Nam Le, Jhumpa Lahiri, Edwidge Danticat, för att bara nämna några. För att inte tala om den nya generation av afro­amerikanska författare – Tracy K Smith, Ta-Nehisi Coates, Jesmyn Ward – vars mångsidiga verkligheter blivit oerhört inflytelserika.

Samtidigt står vi inför en svår gåta. Hur kan vi å ena sidan hävda att vår moderna verklighet av nöden blivit mångdimensionell, splittrad och fragmenterad, och å den andra mena att det finns något särskilt, något som är precis just så, som måste försvaras mot angrepp från ­något som inte är just precis så, sådant som till exempel Narendra Modis administration förespråkar i Indien, eller brexit-anhängarna i Storbritannien, eller presidenten i USA? Hur ska man motverka nackdelarna med internet, detta parallella universum där viktig information blandas med skräp på ett sätt som gör det svårare än någonsin att skilja det ena från det andra eftersom båda tycks åtnjuta samma grad av auktoritet? Hur ska man motverka urholkningen av allmänhetens intresse till och med för "basfakta", vetenskapliga fakta, fakta med stöd i bevis som (exempelvis) rör klimatförändringar eller vaccineringen av barn? Hur ska det politiska demagogeri ­bekämpas som låter de auktoritära ledarna göra det de alltid strävat efter – underminera allmänhetens tro på bevis och intala sina väljare: "Tro ingen annan än mig, för jag är sanningen"? Vad gör vi åt det? Och vilken är konstens roll, författarnas roll och i synnerhet litteraturens roll?  

Jag vill inte låtsas att jag har något bra svar på den frågan. Men vi måste erkänna att sanningen är resultatet av att det förts en diskussion och att vi måste bli bättre på att vinna denna diskussion. Det gäller vilket samhälle som helst. Demokratin är inte artig. Den liknar snarare ett gräl på en ­offentlig plats. Vi måste vara engagerade i diskussionen om vi ska ha någon chans att vinna den. (Jag kan inte glömma att mer än hälften av alla röstberättigade i USA inte dök upp vid valurnorna i november 2016, däribland många av de unga som sedan med stor övertygelse demonstrerade mot resultatet.) 

När det gäller oss författare måste vi återupprätta våra läsares tro på bevisets makt och göra det skönlitteraturen oftast varit bra på att göra: att skapa en förståelse hos läsaren för vad som är verkligt. Jag menar inte att vi ska återgå till 1800-talets exklusiva samförstånd, jag vill gärna se en mer vittfamnande och mer stridslysten samhällssyn i litteraturen. Men när vi läser en bok vi tycker om, eller till och med älskar, märker vi att vi är eniga med bokens porträtt av livet. Ja, säger vi, det är så vi är, det här är vad vi gör mot varandra, det här är sant. Och det är kanske på det sättet litteraturen kan ha sin största verkan. Vi kan bidra till att människor i denna radikalt oeniga tid kan samlas kring sanningen i det som förändrar sig allra minst: den mänskliga naturen. Låt oss börja där.

Efter andra världskriget kände flera tyska författare ett behov av att återuppbygga det språk de tyckte hade förgiftats av nazisterna vilket gav upphov till en Trümmerliteratur (ruinlitteratur). De förstod att verkligheten, sanningen, behövde byggas från grunden med hjälp av ett nytt språk precis på samma sätt som de bombade städerna och det sönderslagna landet behövde återuppbyggas. Jag tror att vi kan lära oss något av detta exempel. Än en gång står vi, om än av andra skäl, inför en sanning slagen i spillror, och det är vi – författare, tänkare, journalister och filosofer – som måste ta på oss uppgiften att återbygga läsarnas tro på verkligheten, deras tro på ­sanningen. Och att göra det med ett nytt språk, från grunden.

Översättning: Emi-Simone Zawall

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Den berömde tyske fotografen Richard Peter dokumenterade ett Dresden lagt i ruiner efter bomningen i slutet av ­andra världskriget.

Foto: IBL, Axel Öberg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X