Recension

Eternal sunshine of the spotless mindSällsynt intelligent komedei

Under strecket
Publicerad
Annons

Den franske regissören Michel Gondry är något av en levande legend inom musikvideosammanhang efter bland annat några överjordiskt vackra saker tillsammans med isländska Björk. Den amerikanske manusförfattaren Charlie Kaufman är den ende verklige kultfiguren i sitt fack efter ett antal kufiskt briljanta filmer som ”I huvudet på John Malkovich” och ”Adaptation”.
Tillsammans har de bägge tidigare skänkt världen ”Human nature” (2002), en evolutionspsykologisk fars om könsdrifter, bordskick och kroppsbehåring. När dessa båda nu åter sammanstrålar i ”Eternal sunshine of the spotless mind”, en allvarsmättad romantisk komedi körd genom ett science fiction-maskineri, är det som att se en konstform realisera möjligheter ingen någonsin anade och återuppfinna sig själv i en helt ny, vidunderlig gestalt. Inte på många, många år har en så dynamisk och välorkestrerad infallsrikedom
strålat från en vit duk. Också de mest braskande superlativerna känns musgrå och sorgligt otillräckliga i sammanhanget.

Titeln, som väl knappast har fått importören att brista ut i skrattsalvor precis, är hämtad från en lång dikt av Alexander Pope, citatboksredaktörernas älsklingsmoralist, och utgör kroken för en hel nyckelknippa med vilken man kan låsa upp många ingångar till berättelsen. Den som talar om det fläckfria medvetandets eviga solsken är nunnan Eloisa (Héloïse) som i ett brev till den forne älskaren Abelard vittnar om sina febrila ansträngningar att ersätta köttets smutsiga lustar med en ren kärlek riktad blott till Gud och det andliga. Hon vill utplåna det förflutna som ständigt grisar ner nuet.
Samma ambition har filmens Joel (Jim Carrey), även om motivbilden har en litet annan karaktär. Flickvännen Clementine (Kate Winslet) har just lämnat honom, och när han i ett försök att försonas vill överräcka en omsorgsfullt utvald present sitter hon redan och hånglar med en annan, och Joel känner
hon överhuvudtaget inte igen längre. Varje fläck av honom är utrensad ur hennes medvetande.
Hon har, visar det sig, använt sig av de tjänster som erbjuds av det ljusskygga företaget Lacuna Inc. Ett liv utan henne ter sig outhärdligt, så därför tänker Joel göra detsamma.
Eller rättare sagt: han håller just på. Det tar ett tag innan man får filmens kronologi klar för sig (de bästa orienteringspunkterna är Clementines varierande hårfärger). Vad som pågår i nuet är att Joel ligger sövd i bäddsoffan medan Lacunas nördiga tekniker via en datorskärm jagar runt i hans medvetande på jakt efter spår av Clementine. Filmens fragmenterade skildring av deras förhållande utspelar sig alltså inne i Joels huvud.
Det är just dessa minnen som är utrotningshotade, och som Joel inne i sitt komatösa tillstånd plötsligt inser att han till varje pris vill bevara.
För plötsligt minns han ju varför han älskade henne. Och det som gör honom till just honom är just hans minnen, i synnerhet de känsloladdade. Förtvivlat kämpar han
för att rädda Clementines minne undan elektrokemisk förgängelse.
Strategin är att gömma henne bland minnen där teknikerna inte ska komma på att leta, långt borta i barndomen. Ett tag får hon vara barnvakten i lackstövlar som tar hand om fyraårige Joel som sitter under köksbordet.
Men förföljarna är hela tiden hack i häl, och i takt med att det ena minnet efter det andra luckras upp och förintas likt matresterna i diskmedelsreklamen inför våra och deras ögon, flyr han och hon allt djupare in i medvetandets labyrint. Samtidigt som det pågår en intrikat inflätad underintrig i form av internt kärlekstrassel på Lacuna Inc.

Annons
Annons
Annons