Recension

Filharmonikerna, Verk av Lidholm, Tubin och Sibelius, dirigent Jukka-Pekka SarasteSakral tolkning av Tubins verk

Under strecket
Publicerad
Annons

Som tonsättare var han dock marginaliserad ända till dess att landsmannen Neeme Järvi i början av 1980-talet tog sig an hans verk. Och hans anakronistiska, ofta stämningsrika och expansivt kraftfulla (samt något dystra) symfonik låg knappast i tiden innan dess. Numera är han internationellt erkänd, men man anar att om Tubin förmått
utveckla ett intressantare melodiskt stoff i sina symfonier hade de sannolikt varit betydligt mer spelade än de är i dag.
Ett mörkt, melankoliskt drag utmärker även den ensatsiga tionde symfonin, som har en vacker stråkinledning, interfolierad av oroliga hornsignaler. Som ofta hos Tubin är balansen i det symfoniska bygget mellan agiterade och lyriska avsnitt välkonstruerad, de senare framträder stundom i form av solistiska instser från violin eller träblås. Jukka-Pekka Saraste satsade starkt, tolkningen fick närmast sakral tyngd. Ibland fick man dock ett intryck av att han bredde på litet väl tjockt.

Fräschare kändes hans version av inledningsnumret, Ingvar Lidholms ungdomsverk Toccata e canto. Samt av Sibelius andra symfoni, som avslutade konserten. Saraste, som 2006 tillträder som chefsdirigent för de internationellt högrankade Oslofilharmonikerna, har gjort två inspelningscykler av Sibeliussymfonierna. En verkningsfull tolkning blev det här av ”tvåan”, med bland annat en skönt utförd andantesats.
Virtuost orkesterspel, som dock hade vunnit på en högre precision i blecket.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons