Annons
Recension

Den drunknadeSäker känsla för stämningar

DRAMATISKT. Therese Bohman har ett sinnligt och säkert språk och en vilja att göra subtila förskjutningar av traditionstyngda litterära motiv. Men enskildheterna imponerar mer än helheten, skriver Magnus Persson.

Publicerad

Fascinationen för och estetiseringen av den döda kvinnokroppen går som ett tvångsmässigt och makabert spår genom västerländsk litteratur- och konsthistoria. Symbolism och dekadens utgjorde kanske något slags kulmen, men motivet kan lika gärna dyka upp i postmodern skepnad.

Eller som i Therese Bohmans romandebut ”Den drunknade”, där det sena 1800-talets svärmeri för den döda kvinnan omplanteras till nutid, med ett slags avig pastisch- och alluderingsteknik som ett av de främsta redskapen. Metoden – och resultatet – har både sina styrkor och svagheter.

Annons
Annons
Annons