Annons
X
Annons
X

Sagor ska ge barn stöd i svåra stunder

LÄKANDE HISTORIER. Sagor och muntligt berättande har en läkande kraft för utsatta barn. Det hävdar företrädarna för så kallad storytelling, en världsomspännande rörelse för det muntliga berättandet.

Susanne Flensted-Waleij jobbar som sjukhusclown på Huddinge sjukhus. Nu håller hon på att starta story­telling-projektet berättarbyrån – en byrå full med sagor – som ska besöka olika barnavdelningar: ”Jag ska inte vara clown då, bara berättare”. Här berättar hon en ­saga för Helena.
Susanne Flensted-Waleij jobbar som sjukhusclown på Huddinge sjukhus. Nu håller hon på att starta story­telling-projektet berättarbyrån – en byrå full med sagor – som ska besöka olika barnavdelningar: ”Jag ska inte vara clown då, bara berättare”. Här berättar hon en ­saga för Helena. Foto: INGVAR KARMHED

Det var en gång… Ja, krångligare än så behöver det faktiskt inte vara. Sagor är kultur. Muntliga berättelser är något vi människor ägnat årtusenden åt i uppfostrande såväl som samhällsbyggande och underhållande syfte. Idag för den muntliga berättelsen dock en tynande tillvaro i vårt tekniska och bildorienterade samhälle fullt av dvd-spelare, THX-ljud och specialeffekter.

Och kanske är det just på grund av att vi är så fullmatade med bilder och intryck som den klassiska berättelsen framförd av en enda person blir så extra speciell för nutidsmänniskan? Det går i alla fall nästan att ta på närvaron och koncentrationen i rummet när Allison Cox, socialarbetare, terapeut och professionell sagoberättare från Washington State i USA, står i ett enkelt konferensrum i Kulturhuset i Ytterjärna och berättar sagor för oss i syfte att illustrera hur hon använder storytelling i sitt arbete.

Vi som lyssnar är ett femtiotal vuxna som samlats för att få veta mer om hur man kan använda berättandet som utvecklande och läkande kraft i relationer med utsatta barn – något som Allison Cox gjort i över 20 år hemma i USA.

Annons
X

En av sagorna handlar om en sjöjungfru som lämnar ifrån sig sin bebis till en gammal gumma i ett hus på stranden – livet i det stora havet är för farligt för den lilla sjöjungfrubebisen. Gumman uppfostrar den lilla flickan, och när hon är tillräckligt stor återlämnar hon flickan till mamman i havet. Det blir ett smärtsamt avsked. Som tack ser sjöjungfrumamman till att havet spolar upp användbara saker på stranden intill gummans stuga under resten av gummans liv.

Fängslande? Ja. I alla fall när Allison Cox berättar med hela sin inlevelse och den trygghet hon skaffat sig genom åren som storyteller. Vi får alla vår egen inre bild av det lilla huset vid havet, och identifierar oss säkerligen med olika personer i sagan.

– Jag berättar ju en och samma berättelse för alla i ett rum, men alla får sina egna bilder och hör sin egen version. Jag har många gånger varit med om att barn till exempel argumenterar om hur morfadern i en saga egentligen såg ut, och då har jag inte sagt ett ljud om hans utseende, ler Allison.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sagan om sjöjungfrubebisen använde hon nyligen när hon mötte en grupp tonårsmammor som satt i fängelse och längtade efter sina barn. Det är lätt att förstå att sagan berörde dem.

    – Jag ger dem jag arbetar med så många sagor jag bara kan. Berättelser som utvecklar, lugnar och roar dem. Även skratt är helande. Jag använder mig av metaforer som förmedlar budskap om hopp, att man kan överleva och skapa ett bättre liv. Men vi analyserar oftast inte sagorna. Barn gör inte det. De jobbar med det som berört dem i en berättelse på en massa andra sätt: de pratar om sagan, hittar på andra slut, målar och agerar. Eller så känner de sig bara bekräftade, att deras känslor faktiskt har funnits hos andra också.

    Under sin yrkesverksamma tid som storyteller har hon arbetat på sjukhus, i skolor, på fängelser, med drogberoende, i fattiga ­problemområden och i föräldragrupper. Till en början använde hon storytelling lite trevande, de senaste åren gör hon det som anställd av sin kommun. Hennes titel har en stor fördel: som socialarbetare hade hon många gånger problem med att komma åt de grupper hon ville arbeta med, men som storyteller blir hon insläppt och välkomnad överallt. Dessutom, berättar hon, skapar sagorna och berättelserna en äkta dialog mellan henne och människorna hon träffar – något som hon i början av sin socialarbetarkarriär inte alltid fick till.

    Hon väljer aktivt sagor som hon tror kan spegla just den grupp hon ska träffa, och berättelsen och lyssnandet i sig fungerar som terapi, men också som en grund att samtala vidare kring. Nyligen träffade hon en grupp utagerande barn som mer eller mindre dagligen drev sina föräldrar till vansinne, och hon startade arbetet med dem genom att berätta en saga om en gumma som med vilja gör allt för att göra sin gubbe arg.

    – De lyssnade och skrattade, och sen när jag frågade om de kände igen sig så hade barnen hur många berättelser som helst om när och hur de själva varit dumma med flit. Då kunde jag ta chansen och fråga vidare: ”Varför vill man egentligen göra någon arg och hur kan man få det man vill på något annat sätt?”.

    – Många gånger talar barnen indirekt om sina egna problem och sin egen ångest genom att prata om sagan. Andra gånger försätter en bra berättad saga lyssnaren i ett slags trans som ger dem kontakt med delar av dem själva som de inte är medvetna om, känslor som kanske är undertryckta, fortsätter hon.

    Men det behöver inte vara så specifikt inriktade sagor. De flesta folksagor, legender och litterära berättelser behandlar de stora frågorna: ansvaret man har för sitt eget liv, kärlekens mysterium eller om vänskap, rädslor och glädje, det goda och det onda. ­Allison Cox försöker för det mesta skapa ett samtal efter att hon berättat klart, inte minst för att barns sätt att reagera på sagorna och berättelserna ger henne en chans att uppfatta dolda rop på hjälp. Märker eller misstänker hon att ett barn blir utnyttjat eller fysiskt eller psykiskt misshandlat så tar hon det vidare till berörda myndigheter.

    Hennes arbete med utsatta barn innefattar ofta hela familjerna.

    – Att förmedla ramsor och sagor till föräldrar som lever under frustrerande omständigheter som kan få dem att agera våldsamt mot sina barn, är väldigt viktigt. En stressad och utsatt förälder kan använda en enkel ramsa för att lugna ett jobbigt barn, istället för att slå dem.

    I föräldragrupper passar hon också på att förmedla hur frustrerande föräldraskap kan vara.

    – Att få kunskap om att människor i alla tider har tappat tålamodet när det kommer till barnen är väldigt skönt för många. Då kan man kanske förlåta sig själv och gå vidare istället för att piska sig själv med att man är en dålig förälder, säger Allison Cox.

    Också i Sverige har storytelling börjat användas i kontakter med barn. Myndigheten för skolutveckling har beviljat ekonomiskt stöd för projektet ”Barnet – en hjärtesak” vars mål är att med storytelling som redskap förbättra samverkan mellan skolan, socialtjänsten, polisen och barnpsykologer och andra aktörer som arbetar med utsatta barn i Stockholms län. På Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge kan lekterapin tack vare bidrag från Stockholms läns landsting starta en berättarbyrå som besöker de olika barnavdelningarna. Susanne Flensted-Waleij är sjukhusclown på Huddinge sjukhus och var deltagare på konferensen med Allison Cox. Hon håller som bäst på med att starta upp arbetet med berättarbyrån.

    – Berättarbyrån är helt enkelt en liten byrå som jag kommer att ta med mig när jag ska ut och träffa barn på sjukhuset. Den kommer att vara full av sagor som patienten och jag kan utgå från. Jag ska inte vara clown då, bara berättare.

    Genom sitt jobb har hon blivit övertygad om att sagoberättande har en läkande kraft.

    – Kan man genom en berättelse få barnen att känna igen sig, sina känslor och sina problem har man gjort mycket. Barnet kan få tillgång till en massa känslor, kanske på ett omedvetet plan, men ändå, säger Susanne Flensted-Waleij som inte tror att man ska skona barnen från läskiga ­eller skrämmande sagor.

    – Livet är läskigt. Det vet dessa barn redan. I sagan finns en trygghet. Det läskiga finns på avstånd och vi vet att det goda vinner. För många barn är framtiden och tillvaron allt annat än viss. Den nakna sanningen kan vara tuff att få i ansiktet, men klär man den i sagans dräkt blir det enklare, säger Susanne Flensted-Waleij.

    för barn i kris healingstory.org Föreningen Alba nordiskalba.org

    TINNI ERNSJÖ RAPPE

    Annons
    Annons
    X

    Susanne Flensted-Waleij jobbar som sjukhusclown på Huddinge sjukhus. Nu håller hon på att starta story­telling-projektet berättarbyrån – en byrå full med sagor – som ska besöka olika barnavdelningar: ”Jag ska inte vara clown då, bara berättare”. Här berättar hon en ­saga för Helena.

    Foto: INGVAR KARMHED Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X