Annons
X
Annons
X

Sagor om döden med lyckliga slut

PRISTAGARE. På tisdag får Kitty Crowther årets ­Alma-pris på fem miljoner kronor. SvD:s kulturchef ­Stefan Eklund möter en barnboksförfattare som inte ­väjer för de allra ­svåraste ämnena.

(uppdaterad)
SvD:s kulturchef Stefan Eklund och årets Alma-pristagare Kitty Crowther diskuterar litteratur.
SvD:s kulturchef Stefan Eklund och årets Alma-pristagare Kitty Crowther diskuterar litteratur. Foto: MALIN HOELSTAD

OM LITTERATUR | STEFAN EKLUND

En av dina böcker som verkligen fascinerar mig, La visite de petite mort (Den lilla dödens besök, 2004, ej utgiven på svenska), beskriver döden på ett väldigt annorlunda sätt. Varför ville du skriva den berättelsen?

– Döden är något man inte gärna pratar med barn om, vilket förvånar mig. Jag var rädd för tystnaden och mörkret när jag var barn, rädslor som ligger nära rädslan för döden. Barn behöver prata om sådant! Min yngste son ställde också många frågor om döden när han var liten, i samband med att jag gjorde boken.

Döden ser ut som liemannen alltid har gjort, men är en liten vänlig pojke.

Annons
X

– Först ville jag göra honom till ett skelett, jag älskar skelett, men det fungerade inte alls. Nu ser han ut som en barnslig variant av döden i den där sketchen i Monty Pythons film Meningen med livet.

Boken handlar om något av det mest hemska man kan tänka sig, att ett barn dör...

– Ja, men sådant händer.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ...men samtidigt är det en lycklig skildring med ett lyckligt slut.

    – Jag har fått mejl från personer som berättat att de har givit boken till äldre människor som ligger för döden och som har tyckt mycket om att döden är beskriven som en vänlig person.

    I en av dina mest uppmärksammade böcker, Annie du lac (Annie från sjön, 2009, ej utgiven på svenska), skriver du om ett annat mycket svårt ämne, självmord. Huvudpersonen försöker helt enkelt ta livet av sig.

    – Men barn ser det inte så. Jag märker det när jag har besökt skolklasser som har läst boken.

    Hon ser lycklig ut när hon sjunker mot sjöbottnen med en sten bunden runt foten.

    – Ja, och det är nog därför barnen inte uppfattar det som hemskt. Och hon tar sig ju tillbaka till livet.

    Även här är slutet lyckligt.

    – Jag gillar lyckliga slut, som i Hollywoodfilmer. Man måste visa barnen något ljust också. Jag går gärna ner långt i det mörka när jag skriver, men jag stannar inte där. Som barn pendlade jag mellan att vara riktigt ledsen och riktigt glad så jag behövde tuffa och mörka berättelser. Jag trivs fortfarande bäst att leva så. Jag vill inte bara vara neutral.

    Ensamhet är ett viktigt tema för dig.

    – Jag är född med en hörselskada, men den upptäcktes sent. Det tog flera år innan jag fick nå gra hjälpmedel. Och jag började inte prata förrän jag var fyra år. Det gjorde mig isolerad. Jag levde i en ensamhet, i skuggan. Andra barn som fungerade normalt levde i ett ständigt solsken, så upplevde jag det.

    Och det har färgat dina böcker?

    – Absolut. Jag hoppas att ensamma barn som läser mina böcker får ett hopp, att de känner att allt kommer att ordna sig.

    Temat finns också i en så pass ljus bok som Ivo & Vera på bio (2006), där Vera absolut vill omge sig med sina kramdjur hela tiden, även när hon går på bio, som ett sätt att mota bort sin ensamhet.

    – Ja, min yngste son har hanterat att han är mörkrädd genom att fylla hela sin säng med kramdjur. Just berättelsen om biobesöket är hämtad från mitt eget liv, faktiskt. Elias, min son, skulle följa med oss på bio och vi stod och väntade på honom länge och väl innan han kom med famnen full av tygdjur. ”Du kan inte ta med alla dom”, sade jag. ”Jo, för dom har aldrig varit på bio”, svarade han bestämt.

    Barns logik...

    – Den är fascinerande. De kan tolka världen på ett helt eget sätt. Jag älskar det.

    Du är hyllad av kritiker i den franskspråkiga världen, men bara sex av dina 30 böcker är översatta till svenska.

    –Det finns så många böcker i världen... mina historier är inte så enkla, inte så kommersiella. Det kanske är därför. Jag kunde ha ritat små söta hundar och katter, det hade säkert sålt bättre.

    Men nu blir det fler böcker på svenska.

    – Jag är så glad för varje bok som kommer ut i Sverige. Det här priset betyder så mycket – ja, bara att få kopplas ihop med Astrid Lindgren, vars böcker jag alltid har beundrat. Bröderna Lejonhjärta har till exempel betytt väldigt mycket för mig.

    Din mamma är svenska?

    – Ja, hon bor i Oxelösund numera, efter 30 år i Belgien. Hon har gift om sig med en svensk man.

    Så då har du varit ofta i Sverige?

    – En gång om året ungefär.

    Vad tycker du om Sverige?

    – Jag tycker mycket om ljuset, naturen, sjöarna – och att det är så gott om plats överallt. Jag skulle vilja ha ett litet hus här.

    Nu har du råd med det.

    – Visst, men pengar försvinner så snabbt...

    Berätta om din arbetsprocess.

    – Jag jobbar alltid med skissblock, text på ena sidan och bild på den andra.

    Så du jobbar parallellt med bild och text.

    – Ja, båda delarna växer fram samtidigt. Men jag börjar alltid med att välja ut mina huvudkaraktärer. Jag låter dem röra sig och lär mig deras kroppsspråk. Jag blir alltid förälskad i dem. Sedan börjar det hända saker med dem, men jag vet aldrig vad som kommer att hända.

    Är det svårt?

    – Oftast inte. Men Annie du lac var svår. Med den boken utmanade jag mig själv. Jag tyckte att jag hade blivit för säker på mig själv och mitt arbete.

    Är det viktigt att du inte vet vad som kommer att hända när du gör dina böcker?

    – Det är väldigt viktigt, för jag vill inte bli uttråkad. Blir jag uttråkad så blir säkerligen läsaren uttråkad.

    Dina figurer är aldrig de sedvanliga barnbokskaraktärerna, utan gärna insekter och...

    – Jag älskar insekter! Jag tror att det har med min barndom att göra. Som hörselskadad befann jag mig vid sidan av det vanliga livet, precis som insekter gör. Ingen bryr sig så mycket om dem, men de är ju oerhört fascinerande.

    Annons
    Annons
    X

    SvD:s kulturchef Stefan Eklund och årets Alma-pristagare Kitty Crowther diskuterar litteratur.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X