Annons

Atlas. FallstudierSagolikt försvar för påhittets plats i vår tid

Aris Fioretos.
Aris Fioretos. Foto: Norstedts

Vem får för sig att ge ut en encyklopediliknande tegelsten där utgångspunkten är det egna författarskapet? Det är både smalt och storhetsvansinnigt, men Aris Fioretos kommer undan med det i sitt praktverk ”Atlas”, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Aber, vad är detta? Den ryms inte i postfacket så jag får vackert gå till utlämningen i snabbköpet och hämta ut artefakten. Den väger en del och stor är den också, men har likt en telefonkatalog mjuka, lätt blygsamma pärmar. Från omslaget stirrar en rad ögon, nej mer specifikt irisar, på mig och en snabb bläddring genom de nästan 500 sidorna visar, förutom kompakt text, en rad anatomiska bilder. Detta är en atlas, men inte geografisk; det är en karta över kroppen. ”Bara” det? Nejdå.

Allt tar sin början i den goda lögnen. Vi måste godta verkets premisser. Aris Fioretos praktverk ”Atlas” inleds med ett förord i vilket författaren redogör för den mest otänkbara av omständigheter. Han stöter på en dödsannons, arkivarien Iris Frost har gått ur tiden, hundra år gammal. Efterlämnar ingen, förutom vårdbiträdet Najva som satt in annonsen och en Vivo-kasse full med, ska det visa sig, betydelsefulla papper. Fioretos reagerar på dödsannonsen eftersom Iris Frost har ett namn snarlikt en av bifigurerna i hans första roman, Siri Frost.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons