Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia.Sagan om Zlatan

Intriger och maktspel är det gott om i Zlatan Ibrahimovics självbiografi. Läser man med en viss urskillning blir det trots bristerna en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället, skriver Mats Gellerfelt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Efter bara två dagar på bokdiskarna trycks Jag är Zlatan i en tredje upplaga. Förlaget talar om årets succé. Andra tror att Zlatan kan bli e-bokens genombrott i Sverige.

Efter bara två dagar på bokdiskarna trycks Jag är Zlatan i en tredje upplaga. Förlaget talar om årets succé. Andra tror att Zlatan kan bli e-bokens genombrott i Sverige.

Foto: DAN HANSSON
Annons

Idrottsmäns och -kvinnors så kallade självbiografier är en något egendomlig genre, eftersom de såvitt jag vet aldrig är skrivna av biografiföremålen själva. De är, som det heter, spökskrivna, ofta av rutinerade journalister. I Sverige har det givits ut en lång rad sådana böcker, om till exempel Nacka Skoglund, Gunnar Gren, Nils Liedholm, Sven Tumba, om jag nu minns dem rätt. Alla är de lika till förväxling och förblandning, sövande enahanda. Ändå läste jag flera som barn. Smaken förändras uppenbarligen.

Den självbiografi som den rätt välbekante fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic – i folkmun alltid bara Zlatan – nu ger ut, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia”, skriven av den erfarne journalisten David Lagercrantz, utgör inget undantag. Boken följer genrens alla mönster – det är framgångssagan som alla drömmer om, den lille gossen som tar sig fram från enkla och/eller problematiska förhållanden och blir en av de stora, även om Zlatan inte, som man tycks tro i Sverige, är bäst i världen, men bra och intressant nog alltså för att bli föremål för en (alltför) lång text om drömmarna som blir sanna. Det är gott om intriger och maktspel, men här görs inga som helst försök att problematisera idrottens och fotbollens värld, eller dess hänsynslösa kommersialism. Mediepådraget har hur som helst varit minst sagt omfattande, med alla dessa ”exklusiva” intervjuer i varenda tidning av någon betydelse. Som i fallet med skandalboken om kungen undrar jag om man som idog tidningsläsare verkligen behöver läsa boken, eftersom den redan på utgivningsdagen var totalt uttröskad.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons