Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

P J Anders Linder: Så tappar de mäktiga greppet

En styrelseledamot har sågat partiledaren jäms med fotknölarna. En partikamrat och profilerad debattör har krävt hans avgång. Partiledaren själv har använt en viktig intervju till att öka förvirringen om partiets politik, och han har blivit korrigerad av Skolverket efter att ha brett på allför häftigt om segregation. Centrala medarbetare grumsar. Lokalpolitiker undrar vad som pågår. Det har kort sagt varit en helt vanlig vecka för Håkan Juholts socialdemokrati.

Ett märkligt drama utspelar sig på den offentliga scenen. Socialdemokraterna dominerade fullständigt i svensk politik under årtionden. Ibland var deras grepp om makten och den politiska dagordningen så starkt att det fick motståndarna att nästan ge slaget förlorat på förhand. ”Stärk oppositionen”, löd en gång ett uppgivet borgerligt valbudskap. Så sent som våren 2004 tycktes det socialdemokratiska övertaget vara ohotat och fortsatt vänsterstyre i Sverige det närmsta politiken kom en naturlag.

Nu lider partiet oppositionslivets alla kval för andra mandatperioden i sträck, opinionsstödet har sjunkit ned under 30 procent, förtroendet för ledningen och den ekonomiska politiken är minimalt och den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Vad är det egentligen som hänt?

Annons
X

Ett svar kommer från Boulder, Colorado. Där bor och verkar Jim Collins, som inte bara är forskare och föreläsare utan en av samtidens mest tongivande managementexperter. Hans böcker
Built to Last och
Good to Great, som undersöker vad som ligger bakom varaktig och enastående framgång i näringslivet, har sålt i flera miljoner exemplar.

Fast i dagens sammanhang är det intressantare med hans senaste bok, som kom ut våren 2009 och heter
How the Mighty Fall. Efter att under lång tid ha studerat succéer blev Collins alltmer intresserad av deras motsats: kollapserna. Vad är det som gör att en storartad koncern kan glida in i en nedåtgående spiral och bli till en skugga av sina forna jag? Hur ser mekanismerna ut? Collins skriver framför allt om företag men analysen och slutsatserna är relevanta även för andra sorters organisationer. Partier, till exempel.

Collins identifierar fem faser i resan utför:

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den första är
    hybris i framgångens kölvatten. Man börjar ta sin ställning för given och ser den mer eller mindre som en rättighet. Känslan sviktar för vad som en gång lade grunden till framgång. Det leder i andra fasen till
    odisciplinerad jakt efter mer. Man vill bli ännu större, bli ännu mer hyllad, lägga under sig ännu mer. Man ger sig in på områden som man inte behärskar och försummar kärnaffären till förmån för yviga satsningar på okända jaktmarker.

    I tredje fasen börjar beteendet straffa sig, men maskineriet tickar ändå på så pass att man har råd att strunta i varningssignalerna. Det är
    förnekelse och bortförklaringar som gäller. Risker tas inte på allvar. Problem är tillfälliga och resultaten egentligen inte så illa. I grund och botten är inget fel. Dåliga nyheter skjuts åt sidan, goda nyheter pumpas upp och oklara nyheter hårdtolkas till egen fördel.

    Förmår man inte bryta med dessa farliga vanor och börja se verkligheten i vitögat befinner man sig snart i en fjärde fas av
    fåfängt sökande efter frälsning. Där härskar drömmen om den snabba, stort upplagda lösningen, som ska ställa allting till rätta: den oprövade strategin, kulturrevolutionen, den nya och karismatiska ledaren. Sådant kan ge tillfälliga uppgångar, men det håller inte på längre sikt. Och ju fler sådana desperata grepp man tar, desto större är risken att man till sist landar i den femte fasen av
    kapitulation och irrelevans.

    En organisation kan alltid klättra uppåt igen, hävdar Collins, men det krävs självdisciplin och ledarskap av första rangen, och ju längre ned man har kanat, desto svårare är det.

    Socialdemokratin har hunnit med många faser.
    Hybris? Partiet har inte precis gått omärkt från åren vid makten.
    Odisciplinerad jakt efter mer? Politikens makt skulle ständigt bli större, och partiet har gladligen gynnat de sina.
    Förnekelse och bortförklaringar? I många tonarter. Efter bakslaget 2010 tillsattes en ”kriskommission”, men redan i dess rapport var det de gamla sanningarna som gällde.
    Fåfängt sökande efter frälsning? Vad sägs om en rödgrön pakt med Lars Ohly? Eller förhoppningen att det oprövade kortet Håkan Juholt skulle klara skivan?

    Man ska aldrig vara för snabb med att räkna ut socialdemokratin, men socialdemokratin ska inte heller vara för snabb med att räkna med att allting ordnar sig. Vägen tillbaka är lång, och jag tror att de ledande kamraterna inom S kan ha god nytta av att studera How the Mighty Fall.

    Det tror jag, vid närmare eftertanke, att även Fredrik Reinfeldt kan ha. Den beskriver en resa han inte vill göra.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X